< Till bloggens startsida

Impossible

If your blood could give me happiness
I'd ask for just a drop
If your breath could fill my soul
I'd ask for just a whisper
If your tears could save my life
I'd say not a word
For I would rather die than see you cry
Please don't cry any longer..

Hat

Smärtan slår honom i huvudet ännu en gång. Han kan inte tänka klart.                                                                  

För mycket att tänka på, hans puls är skyhög och han kan inte kontrollera någonting.

 

Inte för att någon bryr sig ändå, inte för att någon föraktligt ser något alls.

 

Tyst är omvärlden. Blixtar slår ner på honom och marken under honom börjar rasa. Hela hans värld går i bitar och det finns ingen som kan rädda honom. Omvärlden lyssnar aldrig, så han har lämnat den bakom honom.

 

Hungern talar för sig själv och han lägger armarna om magen för att förstumma otrevliga ljud att komma från hans omvärld och väcka omvärlden till liv. För alla i omvärlden sover, alla utom honom. 

 

En fågel skriar uppe bland trädkronorna vars kronor lyser som silhuetter mot den mörka himlen. Lyktornas glesa ljus lyser svagt upp järnvägen där han går med de mörka slitna läderkängorna släpandes över järnvägsspåret. Elledningar hänger ovanför honom men det är inget att förakta, att dem skulle trilla ner på honom.

 

Han stannar. Huvudet vibrerar i samma takt som regnet öser ner över landskapet. Han måste släppa ut smärtan. Han måste låta den ta en annan vändning än i hans huvud. Han måste släppa ut all frustration. Allt hat. 

 

Nu är det krig.

 

Han springer över järnvägsspåret. Hjärtat inom hans kropp pulserar så fort som om det snarast skulle explodera. Han spänner knytnävarna och ser inte vägen framför honom.

Han snubblar på en sten på järnvägsspåret och faller hjälplöst ner på spåret. 


Han måste ta nya tag. Han tänker inte förlora. Kriget.

 

Knytnävarna trycks mot spåret och gruset som ligger slängd emellan spårens metall så hårt att röda strimmor av blod sipprar in mellan fingrarna. Men han känner inte smärtan. Han trycker resten av kroppen mot gruset och ställer sig upp. Med öppen mun andas han in det dåliga syret som omvärlden gett honom. Han drar en blodfylld hand genom håret och drar upp, från fickan, ett par svarta handskar som han sätter på sig innan han tittar bort mot horisonten.

 

Det är krig. Och han är på väg.

 

Regnet öser ner men det är ingenting som försämrar hans vetande för vad som är verklighet och vad som inte är det. Han fortsätter springa, trots att järnvägsspåret slutar.

In genom skogen och in på mindre eller större skogar. Plötsligt så stannar han och vänder blicken upp mot natthimlen som är omfamnad av stjärnor. Och skriker.

 

Allt hat han någonsin har känt, all frustration. Allt som han någonsin velat ha sagt till omvärlden. Han skriker att dem ska se upp för vad som ska ske.

 

Det närmar sig morgon när han kommer fram till en stad. Han går mot stadens slakteri och bryter upp bakdörren. In i slakteriet går han och öppnar ett stort vitt skåp med blodiga fläckar på. Inne i skåpet hittar han precis vad han behöver. Knivar.

 

Han tar upp ett par i hans händer för att se vilken, eller vilka, han kan använda nu när kriget har börjat. Han tar upp en stor spetsig kniv, vänder sig om och siktar in i en komage som hänger hjälplöst i ett tjockt rep på andra sidan av rummet. Den fastnar direkt och en tunn strimma blod rinner längs eggets skaft.

 

Han hämtar kniven och sätter fast den i hans läderbälte med ett par snören samtidigt som han hämtar på sig två till. Sedan letar han upp ett par råa bitar av olika sorters kött och trycker sedan ner dem i hans fickor. 

 

Han behöver mat.

 

Han springer bort från slakteriet och börjar springa in mot torget. Han hittar en stor container bakom ett tar lägenheter alldeles vid torget där han letar upp en stor mörk jacka som han sedan tar på sig. Därefter plockar han på sig massa stenar som han sedan kastar på alla närmaste fönster han kan hitta och se. Sedan springer han.

 

Han springer ut från staden och ut på landsbygget.

 

Han ser en stor öppning till en skog och springer rakt in. Han springer så långt som hans ber bär honom. Han har styrkan att göra det här. Han ska visa dem. Han ska visa dem som aldrig trott på honom.

 

Plötsligt stannar han upp framför en grotta och tittar in. Hans blick vandrar in i mörkret och det är inte förrän ett par minuter senare som han ser de kopparbruna ögonen som sticker fram ur mörkret som han tar ut ett par köttbitar ur hans fickor och kastar ut dem i mörkret.

 

Därefter dyker ett varghuvud upp och sedan två stycken till. Han ler lite snabbt innan han tömmer ut hans fickor framför honom och vargarna börjar gå långsamt mot honom.

 

När köttbitarna inte finns kvar på marken, utan i vargarnas magar klappar han en utav vargarna, den största, mamman, vargen på huvudet innan han sätter sig på vargens rygg och drar i hennes gråa päls för att få henne att röra på sig.

 

Över berg och förbi sjöar och slätter springer dem. Mamman med honom på sig och sedan de två ungarna efter henne och honom. Det är inte förrän dem kommer fram till en kyrkogård som han stannar vargmamman och hoppar av från hennes rygg. Han hoppar över stenmuren och går över gravarna.

 

Han ställer sig framför en utav gravarna, drar handen ner mot marken och sedan upp i luften. Plötsligt fylls världen av vita ljus som tvingar sig upp från marken. Han fortsätter tills alla gravar är tomma och ovanför honom sveper ett vitt sken genom luften.

 

Hans armé är färdigbyggd.

 

Dags för hämnden.

 

Och hämnden ska bli ljuv.


Blood

Blod, min dröm bestod mestadels av blod. Det började med att jag gick in i ett vitt stort hus med stora öppna fönster och fantastisk utsikt, som ett drömhus egentligen. Men så råkar jag komma in i något rum, eller inte direkt ett rum utan en sorts inomhusträdgård. Jag går runt som i en djungel därinne. Träden växer sig längs alla fönstren och blommor och klängväxter ligger över golvet. Men så får jag syn på någon bakom ett par buskar och jag springer ut från rummet igen. Jag springer upp på övervåningen och efter mig kommer två män med vassa knivar på, två stycken män som tänker döda mig och stycka mig med deras knivar. Jag springer in i ett badrum och låser dörren kvickt och tittar mig omkring efter en utväg. Men så ser jag hur blod flyter upp längs badkarskanten och svämmar över och ner på golvet. Från handfaten och toaletten svämmar blod över och jag gör allt för att undvika det, jag springer direkt mot ett litet fönster och försöker klämma mig igenom den lilla öppningen. Samtidigt som dörren flyger upp och de båda männen riktar knivarna mot mig samtidigt som blodet dränker oss tre i röd flytande vätska. Ganska tjock vätska. Jag ger upp och faller till golvet, klamrar mig fast i handfaten och gör allt för att inte blodet ska ta mig.

Varför blod? Varför mördare? Varför drömhus? Varför inomhusträdgård? Varför skyggad man?

Mitt hjärta exploderar

MITT HJÄRTA EXPLODERAR
Varje gång du ser honom eller henne exploderar ditt hjärta. Du fylls av en känsla som är obeskrivlig. En känsla så stark att du bara vill bryta dig ut. Ut ur ditt lilla skal till skinn. Rusa runt och hoppa omkring. Men du står still och antagligen stirrar på personen. Det är ditt hjärta som hoppar och blodet som rusar istället. Pulsen är skyhög. När han eller hon sedan vänder blicken åt ditt håll stannar pulsen. Era blickar kanske möts och du bara står där. Som en stel staty. Allt fryser till is och det är bara den där personen som har värme nog att tina upp dig. Men att ta sig dit bort är omöjligt och chansen att värmen kommer till dig är liten. Så du står kvar. Väntar på att ett mirakel ska ske. Men det var inte din tur idag.

Han eller hon vänder bort sin blick som har vilat på dig i mindre en och en halv sekund, kanske inte ens det, stänger sitt skåp och går vidare. Bort från dig. En svag bris av omtumlan sveper över dig och du kan röra på dig. Allt detta händer på så få sekunder att ingen annan än du märker det. Men just den kontakten ni fick lever vidare hela dagen. Även fast det hänger roliga eller härliga andra saker under dagen kan du inte tänka på mer en den sekunden.

Dessa stunder är guldvärda. De gör din dag mer värd. Vid varje liten tanke över det känns det som ditt hjärta får en extra kick. Att sväva på moln kan låta extremt men det känns nästan så. I vissa ögonblick känns det som om ditt hjärta ska explodera med överdos av känslor.  
Samtidigt som det känns så olyckligt över att du inte kan få just den personen eller över att du inte riktigt har försökt att fånga den heller, så känns det bra över att få känna kärlek.  Att veta att någonstans därute finns det någon för dig. Som kollar så på dig som du har gjort mot den du gillar. Att veta att en dag kommer det att vara du och han/hon. 
Det är värt att tänka på, tycker jag. 

Utanför faller snön ner och lägger sig ner på ett täcke på marken, under snön gräver växterna och djuren ner sig för att sova, på den mörka himlen har stjärnorna nyligen tänts och lyser över dig, hela vägen fram till den rätta

 

I'm so through with that because honestly you turned out to be the best thing I never had

Jag vill kunna sjunga. Sådär bra som får andra att tycka om en. Jag älskar att sjunga, men varje gång jag spelar in mig själv låter jag som en kråka. Och ändå stod jag för ett års sedan på en scen och sjöng ut i en mikrofon med tre andra tjejer på en konsert framför allmänheten och skolan. Vi sjöng (och spelade), best thing I never had med beyonce. Jag är glad att jag faktiskt stod på scenen och sjöng, även om jag vet att jag sjunger hemskt. Men sån är jag. Är ni någon vidare bra på att sjunga?

Åh, förresten så sjöng jag faktiskt i kör i tre år.. om man tittar tillbaka på mitt liv, sjöng i kyrkan, lucia, konserter osv. Men sen blev det tråkigt för snart två års sedan, så jag slutade. Har jag glömt berätta att jag slutat på teaterlektionerna jag tog? Nåja så var inte våra lärare bra då vår "orginal" skulle vara med i en film, så vi fick en vikarie, en ung tjej, men hon var inget vidare bra hon heller. Så hela gruppen slutade faktiskt. Vet däremot en tjej som förvisso gick på teatern samt går i min klass som ska kolla vidare efter något annat ställe att spela teater på. Det var en rolig gren i livet, att spela teater menar jag. Jag har ju trots allt gått på teater i tre år, då vi spelade upp Askungen, Snövit (modern) och två egnaskrivande som vår grupp skrev ihop.

Handlat plåster för alla världens krossade hjärtan

"Here I am, this is me. There's nowhere else on earth I rather be. Here I am, just me and you. Tonight we'll make our dreams come true..."

Jag älskade den filmen som liten. Budskapet i filmen är underbart.
"Det är en ny dag, och en ny plan, jag har väntat på dig, här är jag.."

Och musiken likaså.. har ni sett filmen? Spirit.
"Here we are, still going strong and all begun..."

I'm coming home, I'm coming home

Livet är så... jag vet faktiskt inte. Allt är upp och ner, stjärnorna på marken och vattnet i himlen. Jag vill bara falla och hoppas att vingar ska fällas ut. Och när de inte gör det ska jag falla ändå.

The Sixth Station

Det finns folk som aldrig förstår sig på lycka. Det finns folk som endast lever med vrede och sorg. Det finns folk som lever i sin alldeles egna värld, fylld med tankar, pappar, pennor, böcker och kritor. Det finns människor som endast lyssnar och skapar egen musik. Det finns folk som jobbar dag ut och dag in. Det finns folk som skapar filmer för oss att se på. Det finns folk som skapar de kläder vi bär var dag. Det finns liv på vår planet. Så allt folk där ute, lev, för det har jag glömt att göra. Alltför ofta. Och ni vill inte göra det misstaget.

Även om hjärtat är krossat står jag här med plåster

Råkade skära sönder en del av min tumme. Den blöder fortfarande, men det är lugnare blodfall nu. Min mamma blev förskräckt och försökte tvätta det, men jag satte bara ditt ett plåster. Det är klart, det svider. Undrar hur mormor reagerar när hon kommer hitta den kniven med små blodfläckar på, i hennes kök. Vi åt nämligen fisk hemma hos henne. Mitt hår är rött, min tröja är röd, och min tumme, ja den är röd den med.

20 första låtarna på min spotify lista


Ett fel närmare rätt, ett sätt att se på saken, brukar svälja dina lungor, mest för att få känna smaken

Vad jag har fått?
Parfym, rouge + borste, eyeliner, objektiv till kameran min, ritblock, promarkers, hollistertröja, pyjamas, burk med totoromotiv (folk som känner mig vet att jag älskar totoro), två böcker på engelska (matched & cinder), prenumeration på elle och pengar. Vad fick ni i år?

Istället för att skicka iväg min döljande ande utanför styrelserummet, sprang jag tillbaka samma väg jag kommit tills jag stod längst ner i trappan

Promarkers.. efterlängtade promarkers. Ni kom till mina händer, gjorde mig överlycklig. Ska bara ut och shoppa fler så fort som möjligt då jag även fick en del pengar av min mormor. Kommer behöva tömma min redan fyllda till toppen, låda, och lägga dit alla mina promarkers. Mweh. Bort med blyertspennor, bort med gamla tuschpennor, bort med gamla färgkritor och pennor. Bort med allt som egentligen inte borde vara där. Och fyll till toppen med mina promarkers. Har redan satt igång och rita. Det är så mycket roligare och rita när man har välfungerade pennor. Ohja.

A great great performance

God Jul och ha en fortsatt trevlig kväll.. och allt sådant som jag inte vill skriva här. Vill och vill, jag vill egentligen inte att ni ska sitta här (som jag gör just nu), utan vara med er familj och släkt och fira. Och för ni som inte firar så får ni gärna vara kvar på bloggen om ni vill, ehe. Eller nej, ni är fria. Ni behöver inte vara här. Halva kvällen har gått åt. Maten, umgänge och nu är det godis & kaffe (inte för att jag dricker kaffe, tar troligtvis en cola istället). Tills sist julklappar. Jag vill ha mina promarkers.. och min longboard (men har hittills inte hittat något långt som skulle kunna vara den bland dem julklapparna som ligger under granen). Dessutom är det svårt att hålla en unghund (ett år och ett halvår) ifrån granen. Hahah. :33
Skickar bilder på min julafton imorgon!

Pojken som föll till jorden

Hade inga skador  och låg med ansiktet mot marken. Bar mörka jeans och en svart skjorta. Som om han skulle på begravning. I hans ficka låg en mobiltelefon, en plånbok och lite växel. Ingen fakta. Eller bevis, på vad som hade hänt honom. Hans hår var kolsvart och hans ögonlock var till mestadels stängda. Hans händer var spända och regnet föll tyst mot hans rygg. Folk gick förbi honom som om han inte tillhörde mänskligheten alls eller bara var ett konstverk på gatan. Alla gick förbi honom och allt var tyst och stilla, förutom bilarna som dundrade förbi på gatan alldeles bredvid. Tills en flicka stannade med handen bunden i sin mammas hand och pekade på pojken. "Titta mamma. En pojke." Sa hon och log, vände sin blick upp mot sin långa mamma som tittade ner på henne med snälla ögon. Hennes mamma nickade kort innan de fortsatte sin promenad på gatan, stannade framför en butik och gick in.

Pojken låg fortfarande lika stilla kvar på den mörka asfalten samtidigt som regnet dansade ner på den mörka gatan. Flickan med sin mamma hade redan hunnit ut från affären och gick gatan uppför och fortsatte förbi gator och torg och marknadsstånd.

Pojken kunde inte röra sig, så stel som han var och så blöt som marken var. 

Allt var tyst och blött, likaså nu som innan tills en man råkade kliva med hans högra svarta sko rakt på pojkens vänstra arm. Mannen ryggade tillbaka häftigt samtidigt som han böjde sin fram mot pojken, försökte kolla om han hade puls. 

Pojken låg fortfarande stilla medan mannen undersökte hans vänstra arm efter någon puls. Han hade alltid varit en dålig person, på att hitta om folk hade haft puls eller inte. Sedan han var mindre och han hade åkt med sin gamla klass i lågstadiet hade dem fått pröva på att livrädda folk, då det gällde att kolla en puls fick han alltid ett sträck i sin bedömning eftersom han aldrig klarade av att ta den.

”Jag chansar på att han lever...” Mumlade mannen tyst och reste sig upp.

På sätt och vis ville han inte att pojken skulle ligga kvar där blöt och kall på asfalten men han var alldeles för tung för honom att bära med till tågstationen, för att sedan ta tåget hem till han själv. Likaså genom att ta pulsen hade han aldrig varit särskilt stark.

Aldrig blivit utsedd till lagkapten i fotbollslaget och alltid blivit vald sist när det gällde att välja lag på idrottsdagarna. Så mannen suckade högljutt och började gå uppför gatan samtidigt som han drog handen över hans mustasch.

Det hade nästan gått en halv dag innan en ny person upptäckte pojken som låg på marken. Hon hade en röd klänning full med paljetter och bar en silvrig handväska. Hennes hår var färgat blont och hon hade mycket eyeliner och mascara i ansiktet. Och hennes höga klackar.

Hon böjde sig ner över pojken.

”Hallå du där? Vad är det som har hänt?” Frågade hon och försökte vända honom så att han låg på rygg. Men så fort hon försökte vända honom lade han sig med ansiktet ner i asfalten i alla fall.

Kvinnan tittade stumt på pojken som låg där och skakade lite på huvudet.

”Jag ringer polisen” Sade hon och tittade stumt på pojken, igen. Hon tog upp sin väska och drog fram sin mobil. Slog numret till polisen och väntade medan signalerna slog. 

”Hallå? Är det polisen?” Frågade kvinnan och rörde med fingrarna över klänningstyget.

*Jag kommer komma försent till festen.. Hoppas bara dem inte väntar på mig..* Tänkte hon innan en röst på andra sidan telefonen kom upp och hon började förklara hur pojken såg ut, vart han fanns och vad som hade hänt.
Polisen bad henne hålla sig lugn och gärna hålla sig inomhus.

”Vi kommer dit så fort vi ka-” Signalen bröts samtidigt som lamporna i området hon och pojken fanns vid slocknade. Kvinnan tittade sig omkring och gick runt hörnet för att kolla om det fanns ljus i närheten. Men hela kvarteret där de befann sig var utan el och belysning. Hon gick långsamt och lite smått rädd tillbaks till pojken.

”Allt kommer gå bra.” Sa hon lugnande även om hon var sjukt rädd för stunden.

Hon hade alltid hatat mörker, framförallt när hon var liten. För det var på natten hennes pappa hade kommit hem efter att ha druckit sig full på vin och sprit och varje gång hade hennes mamma gråtit och bett honom att sluta plåga henne. Och just en kväll hade hon varit så rädd för mörkret, den där flickan så hon hade precis gått upp för att be sin mamma hämta extralampan som hon alltid somnade till som mindre. Precis då hennes pappa kommit hem. Så fort hennes pappa kommit hem och fått se henne i hallen hade han börjat skrika åt henne och var precis påväg att slå till henne när hennes mamma ställde sig framför henne och tog emot slaget. Det var det sista kvinnan mindes från sin mamma. Eftersom hon dog av det slaget.

Hennes pappa satt i fängelse efter att både ha gått på droger och langat sprit från andra länder med sina vänner.

Kvinnan tvingade bort några tårar och vände sig om dit pojken låg. Pojken låg fortfarande stel, tyst och tom kvar på asfalten. Just som hon torkat bort sina tårar hörde hon sirener komma från södra delen av kvarteret. Kvinnan drog sig upp på benen och tog sin väska, viftade i mörkret samtidigt som två polisbilar stannade.

Kvinnan förklarade igen hur hon hittat pojken och vad hon troddes kunde ha hänt. Just som hon skulle peka på pojken, låg det ingen pojken åt det håll hon pekat åt.

Hon tittade sig omkring och började gå omkring på gatan. För visst hade väl den där pojken legat här alldeles nyss. Just som hon vänt sig om fick hon syn på en lapp på asfalten. Men det var egentligen ingen lapp utan ett fotografi. Fotografiet föreställde en lycklig familj. En mamma. En pappa. Och en dotter. Just som hon drog fingret över mamman och pappan på fotografiet försvann dem och istället dök den där pojken upp. Han log brett och mystiskt på henne. Hon kände hur hennes ben vek sig för henne och hela hon skakade. Hon tappade lappen som genast fångades upp av en vind och åkte snabbt upp i luften. Kvinnan satte händerna för ansiktet och lade sig skakandes ner på marken. Poliserna rykte till omedelbart och skyndade sig fram till kvinnan och försökte hjälpa henne upp. Men kvinnan låg död på marken. Hon låg med ansiktet mot marken, och hade handväskan runt midjan, hennes hår var blont och hennes ögon var stängda. Allt var tyst runt omkring henne, just som belysningen och elen kom tillbaka.

 

På andra sidan hörnet stod en pojke i svart skjorta och mörka jeans med ett fotografi och log brett ut mot himlen samtidigt som han skrynklade ihop fotografiet och  kastade det mot marken. Började gå uppför backen. Han var påväg hem.


Så reste sig en av främlingarna, en tjej med kolsvart hår som matchade den korta kjolen och de högklackade stövlarna, och kom fram mot dörren

Min vägg är fylld med bilder. Min blogg är lika ljus som jag är. 80's rock spelas i radion, och sitter i nuläget och läser. Läser om djävulens märke skriven av Magnus Nordin. Fick den för ett tjuga på ett antikvariat i somras. Mamma sa att jag var för liten för att läsa sådana böcker. Nåja, min bokhylla består till mesta dels av tjocka böcker, och jag är ju trots allt tretton. nästa år fjorton. Har ju ett par harry potter böcker, Cirkeln samt Eld, Delerium, Cinder.. och de böcker jag inte kommer på för tillfället. Nåja, Har 8 böcker från biblioteket, två av dem har jag inte hunnit läsa. Denna vecka. 

Be my angel once again

Please hurt me
It helps me to feel
After the pain
I begin to heal

What was never there before
Born freshly from the wound
Just like the light from the Sun
Allows us to see the Moon

Opposing forces clash and bring
Something neutral and serene
Angel and Devil breed once more
The child of balance seen

Seethe from the anguish that I feel
Lick the wound and hide
Step into my world of dreams
Over clouds I glide

Then at last behind me
This horrible memory fades
I'm left with only the new dawn
Light revealing new shades

You must suffer for the cure
Suffer, then relief
Create, destroy, create once more
The cycle will repeat

There is no life without our deaths
No comfort without pain
Realize what must be done
And hurt me once again

I don't want your help, I want you safe.

Erkänn att Up har den mest dramatiska kärlekshistorian på bara 3 minuter. Hade aldrig kunnat gjort det bättre. Finns ingen bättre historia än den, vad tycker ni om den?


Tiden inte räcker så mycket som man önskar

Det där tillfället när folk ska skriva saker om dig på fb och det kommer till den killen man hade en crush på tidigare i år, och han skriver något som får en att undra, vad gör man här?

Körde runt jorden i en skottkärra.

Trött, magont, utan serier att titta på = deprimerad.

Tidigare inlägg
RSS 2.0