Kära Döden
Kära Döden
Jag tänker ofta på dig. Det är som är vana. Man vänjer sig vid att kalla på dig, mitt i natten, i klassrummet, i sängen, på stan. När jag tänker på dig. Ser jag någon annan än en man klädd i rött och svart med horn, svans och yxa. Det är så majoriteten definierar dig antar jag?
Jag är säker på att du kallas något av dina följeslagare. Heter du Eric? Peter? eller Nicklas? Eller Djävulen?
När jag tänker dig, undrar jag hur du mår. Ibland undrar jag om du ens finns. Hämtar du dödas själar som i Boktjuven skriven av Markus Zusak. Har du någonsin läst den boken? Om inte, borde du kanske ägna dig åt det istället för att grubbla över att hämta de dödas själar.
Jag antar att det finns mycket hat inuti dig. Inte känner du väl medlidande heller, eftersom du tvunget måste hämta människor till ditt rike. Döden, tror du, eller vet du, att himlen bara finns för de som varit snälla, eller hamnar alla i ditt rike?
Ibland har jag hoppats på att jag kan komma till dig på en gång. Att jag bara kan knäppa med fingrarna så hämtar du min själ och tar mig till ditt rike. För jag tror inte att jag varit så pass god och varmhjärtad för att hamna i himlen. Eller vad tror du?
Döden, hör du mig när jag ropar ditt namn. Ditt namn majoriteten skapat. Ser du mig nu Döden. När kommer jag att dö Döden.
Döden, vet du vad. Jag är inte ett dugg rädd för dig.
