grumble.blogg.se

Hade inga skador  och låg med ansiktet mot marken. Bar mörka jeans och en svart skjorta. Som om han skulle på begravning. I hans ficka låg en mobiltelefon, en plånbok och lite växel. Ingen fakta. Eller bevis, på vad som hade hänt honom. Hans hår var kolsvart och hans ögonlock var till mestadels stängda. Hans händer var spända och regnet föll tyst mot hans rygg. Folk gick förbi honom som om han inte tillhörde mänskligheten alls eller bara var ett konstverk på gatan. Alla gick förbi honom och allt var tyst och stilla, förutom bilarna som dundrade förbi på gatan alldeles bredvid. Tills en flicka stannade med handen bunden i sin mammas hand och pekade på pojken. "Titta mamma. En pojke." Sa hon och log, vände sin blick upp mot sin långa mamma som tittade ner på henne med snälla ögon. Hennes mamma nickade kort innan de fortsatte sin promenad på gatan, stannade framför en butik och gick in.

Pojken låg fortfarande lika stilla kvar på den mörka asfalten samtidigt som regnet dansade ner på den mörka gatan. Flickan med sin mamma hade redan hunnit ut från affären och gick gatan uppför och fortsatte förbi gator och torg och marknadsstånd.

Pojken kunde inte röra sig, så stel som han var och så blöt som marken var. 

Allt var tyst och blött, likaså nu som innan tills en man råkade kliva med hans högra svarta sko rakt på pojkens vänstra arm. Mannen ryggade tillbaka häftigt samtidigt som han böjde sin fram mot pojken, försökte kolla om han hade puls. 

Pojken låg fortfarande stilla medan mannen undersökte hans vänstra arm efter någon puls. Han hade alltid varit en dålig person, på att hitta om folk hade haft puls eller inte. Sedan han var mindre och han hade åkt med sin gamla klass i lågstadiet hade dem fått pröva på att livrädda folk, då det gällde att kolla en puls fick han alltid ett sträck i sin bedömning eftersom han aldrig klarade av att ta den.

”Jag chansar på att han lever...” Mumlade mannen tyst och reste sig upp.

På sätt och vis ville han inte att pojken skulle ligga kvar där blöt och kall på asfalten men han var alldeles för tung för honom att bära med till tågstationen, för att sedan ta tåget hem till han själv. Likaså genom att ta pulsen hade han aldrig varit särskilt stark.

Aldrig blivit utsedd till lagkapten i fotbollslaget och alltid blivit vald sist när det gällde att välja lag på idrottsdagarna. Så mannen suckade högljutt och började gå uppför gatan samtidigt som han drog handen över hans mustasch.

Det hade nästan gått en halv dag innan en ny person upptäckte pojken som låg på marken. Hon hade en röd klänning full med paljetter och bar en silvrig handväska. Hennes hår var färgat blont och hon hade mycket eyeliner och mascara i ansiktet. Och hennes höga klackar.

Hon böjde sig ner över pojken.

”Hallå du där? Vad är det som har hänt?” Frågade hon och försökte vända honom så att han låg på rygg. Men så fort hon försökte vända honom lade han sig med ansiktet ner i asfalten i alla fall.

Kvinnan tittade stumt på pojken som låg där och skakade lite på huvudet.

”Jag ringer polisen” Sade hon och tittade stumt på pojken, igen. Hon tog upp sin väska och drog fram sin mobil. Slog numret till polisen och väntade medan signalerna slog. 

”Hallå? Är det polisen?” Frågade kvinnan och rörde med fingrarna över klänningstyget.

*Jag kommer komma försent till festen.. Hoppas bara dem inte väntar på mig..* Tänkte hon innan en röst på andra sidan telefonen kom upp och hon började förklara hur pojken såg ut, vart han fanns och vad som hade hänt.
Polisen bad henne hålla sig lugn och gärna hålla sig inomhus.

”Vi kommer dit så fort vi ka-” Signalen bröts samtidigt som lamporna i området hon och pojken fanns vid slocknade. Kvinnan tittade sig omkring och gick runt hörnet för att kolla om det fanns ljus i närheten. Men hela kvarteret där de befann sig var utan el och belysning. Hon gick långsamt och lite smått rädd tillbaks till pojken.

”Allt kommer gå bra.” Sa hon lugnande även om hon var sjukt rädd för stunden.

Hon hade alltid hatat mörker, framförallt när hon var liten. För det var på natten hennes pappa hade kommit hem efter att ha druckit sig full på vin och sprit och varje gång hade hennes mamma gråtit och bett honom att sluta plåga henne. Och just en kväll hade hon varit så rädd för mörkret, den där flickan så hon hade precis gått upp för att be sin mamma hämta extralampan som hon alltid somnade till som mindre. Precis då hennes pappa kommit hem. Så fort hennes pappa kommit hem och fått se henne i hallen hade han börjat skrika åt henne och var precis påväg att slå till henne när hennes mamma ställde sig framför henne och tog emot slaget. Det var det sista kvinnan mindes från sin mamma. Eftersom hon dog av det slaget.

Hennes pappa satt i fängelse efter att både ha gått på droger och langat sprit från andra länder med sina vänner.

Kvinnan tvingade bort några tårar och vände sig om dit pojken låg. Pojken låg fortfarande stel, tyst och tom kvar på asfalten. Just som hon torkat bort sina tårar hörde hon sirener komma från södra delen av kvarteret. Kvinnan drog sig upp på benen och tog sin väska, viftade i mörkret samtidigt som två polisbilar stannade.

Kvinnan förklarade igen hur hon hittat pojken och vad hon troddes kunde ha hänt. Just som hon skulle peka på pojken, låg det ingen pojken åt det håll hon pekat åt.

Hon tittade sig omkring och började gå omkring på gatan. För visst hade väl den där pojken legat här alldeles nyss. Just som hon vänt sig om fick hon syn på en lapp på asfalten. Men det var egentligen ingen lapp utan ett fotografi. Fotografiet föreställde en lycklig familj. En mamma. En pappa. Och en dotter. Just som hon drog fingret över mamman och pappan på fotografiet försvann dem och istället dök den där pojken upp. Han log brett och mystiskt på henne. Hon kände hur hennes ben vek sig för henne och hela hon skakade. Hon tappade lappen som genast fångades upp av en vind och åkte snabbt upp i luften. Kvinnan satte händerna för ansiktet och lade sig skakandes ner på marken. Poliserna rykte till omedelbart och skyndade sig fram till kvinnan och försökte hjälpa henne upp. Men kvinnan låg död på marken. Hon låg med ansiktet mot marken, och hade handväskan runt midjan, hennes hår var blont och hennes ögon var stängda. Allt var tyst runt omkring henne, just som belysningen och elen kom tillbaka.

På andra sidan hörnet stod en pojke i svart skjorta och mörka jeans med ett fotografi och log brett ut mot himlen samtidigt som han skrynklade ihop fotografiet och  kastade det mot marken. Började gå uppför backen. Han var påväg hem.