grumble.blogg.se

 

 

Vågorna guppar medan jag solar på stranden

Fina stenar och snäckor håller jag i handen

Solen den strålar så skön och varm
Medan vinden smeker mig och min charm

Nu har jag tänkt och löpa en glass

Men inte sitta i ett stort lass med vass

Snart är det dags för en tävling i sanden

Jag bygger sandslott med handen och handen

Tyvärr vann jag inte men jag är glad ändå

Men nu måste jag hem hel och hållen håhå

Hans hus fanns inte kvar längre. Nerrivna tapeter hängde tappert kvar på de beigefärgade väggarna. Dörren var uppsparkad och låg i träbitar och flisor överrallt över golvet. Inte en enda möbel fanns kvar i huset. Det fick mig att må illa. "Hallå!" Skrek jag i hallen när jag sprang in och tittade mig omkring. Fönsterrutorna var krossade och träflisor fastnade mellan mina tår som fick mig att vilja skrika av smärta. En smärta så värre än en spikmatta.

Jag tryckte jackan närmare kroppen, kylan från de öppna fönsterna letade sig genom alla krypin mellan alla mina klädersplagg och lade sig som ett tunt lager is på min hud. Jag sprang uppför en trappa och tittade mig omkring med smärta och oro inlindade i mina tunt blågrå ögons färg. Dysterheten fyllde mina ögon till bredden som fick mina ögons färga falla från ögonen i samma likblågråa färg som mina ögon var uppbyggd av.

"HALLÅ!?" Skrek jag igen, högre och med sprucken röst. Men huset var tomt. Jag föll handlöst mot golvet med händerna som försökte stoppa min ögonfärg att fortsätta falla. Men icke. Han hade lämnat mig och jag visste nu, att han aldrig skulle komma tillbaks igen.

Spam.. alltså. Eh.

Jag träffade Magnus Nordin idag. Lyssnade på honom när han stod på scenen i mörka kläder och talade framför oss, publiken, framför mig. Skräckens bakgrund. Hur han byggde upp sina historier. Gav oss skrivuppgifter. I slutet fick jag hans autograf, härligt glad. Jag lämnade teatern med ett leende på läpparna. Vad har ni gjort idag?

Den där mörka sidan gräver sig djupt ner i min kropp, jag drunknar i den.
Den tunga musiken spelas i högtalarna, pressar ner min kropp i misär.
Blodet sipprar nerför min mun och färgar läpparna röda utan det röda läppstiftet i badrummet.
Jag har fallit till bottnen och kan inte se ljuset, jag är ännu en gång förlorad.

 

 

 Världen, så ömsint.

En värld full av monster.

En värld, så svag att mänskligheten går galen.

En värld, full av hat och egoist.

En värld, där ett liv inte spelar någon roll.

Folk känns efterbelivna. Folk dröjer sig kvar på deras stolar och finner endast tid att läsa korta sidor. Jag har redan läst ut boken tre gånger. Den börjar bli tråkig. Naiv. Ointressant. Istället läser jag en annan bok. Och alla pratar. Jag håller för mina öron. Deras vassa oljud skriker i mina öron. Jag börjar bli trött.