Måne och Glas
När solen gått ner
Och himlen är mörk
När stjärnorna tindrar
Och världen sveps in
I månens silverne sken
Då släpper vi taget
Andas sakta ut
Sjunker tillbaka
Ned i drömmarnas hav
Vi förs av dess strömmar till fjärran stränder
Barndomsminnen i yngre tider
Jag sprang omkring i trädgården och plockade blommor, blommor med stjälkar så olika från varandra - några långa, medan några ytterst korta - det var prästkragar, ett par mindre rosa blommor samt ett par andra vita jag inte minns namnet på. Sedan sprang jag upp på terassen och in för att ställa ställa dem i min egna lilla vas som var babyblå med en liten måne inristad i glaset allra längst upp vid kanten.
Jag minns när vi var på vårt sommarställe och jag alltid gick ner till bryggan, vårt sommarställe låg på en egen ö så vi var ganska så ensamma mitt i Vänern, och fyllde på en hink med vatten. Sedan gick jag runt och plockade kottar från skogen strax intill huset och gräs, löv, och bär och lade allt ner i hinken och kallade mig själv för "en mästerkock" som hade gjort en "mästersoppa".
Ballonger
Som färger vill jag flyga
Högt över skyn
Färdas i regn och solsken
Utan skråma att bli sedd
Som färger vill jag flyga
Mot landet Ingenstans
Där ska jag förbli historia
Och jag ska födas upp på nytt
Högt över skyn
Färdas i regn och solsken
Utan skråma att bli sedd
Som färger vill jag flyga
Mot landet Ingenstans
Där ska jag förbli historia
Och jag ska födas upp på nytt
Life is to iroric to understand
Gråter över att mitt ansikte är så fult.
Gråter över att huden i mitt ansikte är så fet.
Gråter över att jag inte är vacker.
Gråter över att min kropp gör så ont.
Gråter över all fysisk smärta jag känner.
Gråter över att inget längre är kul.
Gråter över att allt är så tråkigt.
Gråter över att min värld är i ständiga problem.
Gråter över alla känslor jag någonsin känt gått förlorat.
Gråter över att jag känner mig oviktig.
Fan vad allt ska vara jobbigt helt plötsligt.
Fan vad allt är tråkigt.
Fan vad allt gör ont.
Fan vad patetisk jag är.
Fan vad det ska vara jobbigt att gråta.
She has no money
I stood up, brushed the dirt off my bloody knees and looked conflicted against him as he stood in the doorway. I shuffled my legs back as soon as he took a step toward me. I did not let him take me, not this time. Never in life.
I scooted me back again and crashed into the window so much that I almost fell out. I grabbed hold of the window sill and threw me backwards so powerful that I hit the ground with the coccyx.
I grimaced and groaned before I defiantly looked up at the window I have fallen off. He stood there and breathed out into the chilly air before he started to run away from the window. I got up and started to quickly run away from the house.
Frost flakes stuck my feet and held it well aware of the cold ground I ran on. I ran into another street and looked me in the dark. Wherever I could, I did not, I just knew I'd get out of here.
As I rounded a corner I hit suddenly into something and went back into the snow. I felt cold, add themselves as a shell around my body when I pressed my elbows against the snow to try to get up in the hope that hurricane run away from him.
"Are you okay?" Did I hear a man's voice and looked up again. Above me stood a man in a black suit as he handed me his hand. I quickly took his hand as he helped me up.
Behind him stood a street lamp but I could not possibly make out his face shape so I bowed quickly and began to run away from him. My legs suddenly gave way and I fell to the ground yet again. I could hear a couple of steps behind me, but my body had already given up. Just as he grabbed hold of me ...
I scooted me back again and crashed into the window so much that I almost fell out. I grabbed hold of the window sill and threw me backwards so powerful that I hit the ground with the coccyx.
I grimaced and groaned before I defiantly looked up at the window I have fallen off. He stood there and breathed out into the chilly air before he started to run away from the window. I got up and started to quickly run away from the house.
Frost flakes stuck my feet and held it well aware of the cold ground I ran on. I ran into another street and looked me in the dark. Wherever I could, I did not, I just knew I'd get out of here.
As I rounded a corner I hit suddenly into something and went back into the snow. I felt cold, add themselves as a shell around my body when I pressed my elbows against the snow to try to get up in the hope that hurricane run away from him.
"Are you okay?" Did I hear a man's voice and looked up again. Above me stood a man in a black suit as he handed me his hand. I quickly took his hand as he helped me up.
Behind him stood a street lamp but I could not possibly make out his face shape so I bowed quickly and began to run away from him. My legs suddenly gave way and I fell to the ground yet again. I could hear a couple of steps behind me, but my body had already given up. Just as he grabbed hold of me ...
You have to try
Ibland önskar jag att jag bara kunde isolera mig från min sociala omgivning och slippa alla människor. Slippa alla frågor, svar och förklaringar.
Det finns alltid två alternativ. Ett ärligt och ett oärligt. De andra är oftast de lättaste för stunden, men det första är oftast de rätta. De andra är frestande, men ger skuldkänslor. De första känns lättast efteråt, men är jobbigt att få fram.
Båda har de negativa och positiva saker. Varför inte bara undvika dem båda och totalt isolera sig, och därför slippa svara på frågor? Så mycket enklare!
I tanken åtminstone.
Lying is the most fantastic a girl can have
Du ser vad du vill se
Hon hoppades att den begravningen skulle bli hennes allra sista. Hon visste att detta var omöjligt, men drömmar borde aldrig sluta komma in i sitt liv, drömmar var gudomliga för henne, som skyddande änglar. Han såg något livlös ut, och hon undrade vad han tänkte på. Hon tryckte hans hand närmare henne, och la hennes huvud varsamt mot hans bröst. Hans fusionerande ögon låg vilande i intet, nästan smärtade. Hon visste att han förlorat något viktigt, det gjorde hon. Men hon tänkte inte låta det förstöra det de hade. Deras kärlek. En olyckshändelse är inte vad hon tänkte låta splittra deras liv. Hon tänkte säkra deras framtid, snarast. ”Det kommer inte vara fler begravningar”, viskade hon i hans öra. Hon sa det flera gånger, för att se till att han visste det. De skulle leva i lycka från och med den här dagen.
Flera minuter hade gått, och dörren i hennes lägenhet hade ännu inte öppnats. Hon väntade i vardagsrummet, som var fyllt av antika möbler och abstrakta tavlor, på att den där välbyggda kroppen med ett strålande ansikte skulle komma och sudda ut omgivningen. Det var det ansiktet som förgyllde hennes liv. När dörren slutligen öppnades, stängdes den med en smäll, och regndropparna utanför fönstret föll ner som en bomb. In kom han, hennes hjälte, med ett plågsamt uttryck. Hela hans kropp utstrålade stress, då han rusade in i vardagsrummet. ”Du skrämmer mig”, sa hon hest. ”Vi funkar inte längre”, sa han mjukt, fast hon kunde höra paniken i bakgrunden av hans djupa röst. Hon stirrade på honom, förskräckt. Hon nöp sin arm några gånger, för att se ifall det var en dröm. Han såg vad hon höll på med, och fortsatte, ”Jag behöver min frihet, och du behöver släppa mig. Har du någonsin insett att det är du som behöver mig, och inte tvärtom? Du lever i en förvrängd värld, Alexandra. Jag vill inte vara del av den längre”, hon kunde knappt höra orden som flöt in i, nej, var skjutna in i luften. ”Nej, det här händer inte. Du behöver mig för att leva, det vet du”, hon började ventilera, nästan flåsa, ”Du kan inte lämna mig!”, skrek hennes skärande röst. Han log smärtsamt, och vände sig sedan om för att lämna både henne, och sitt förflutna bakom sig. Hon sprang och hoppade upp på hans rygg, nästan klöste i hans axlar för att hålla honom tillbaka. Han fortsatte gå in till hallen, knappt märkandes av hennes försök att få honom att stanna. Mitt i hallen stod en spegel, en stor och majestätisk en hon hade köpt på en auktion. ”Kom hit, och ställ dig bredvid mig”, viskade han, knappt hörbart medan ett leende uppenbarade sig på hans läppar. Hon ställde sig chockat bredvid honom. ”Du behöver mig inte längre”, hans mjuka röst flöt in i atmosfären. Tårar började rymma från hennes havsblåa ögon, vilket gjorde hennes syn något suddig. Hans skepnad som långsamt smälte in i bakgrunden, undgick fortfarande henne inte.
Hon hoppades att den begravningen skulle bli hennes allra sista. Hon visste att detta var omöjligt, men drömmar borde aldrig sluta komma in i sitt liv, drömmar var gudomliga för henne, som skyddande änglar. Han såg något livlös ut, och hon undrade vad han tänkte på. Hon tryckte hans hand närmare henne, och la hennes huvud varsamt mot hans bröst. Hans fusionerande ögon låg vilande i intet, nästan smärtade. Hon visste att han förlorat något viktigt, det gjorde hon. Men hon tänkte inte låta det förstöra det de hade. Deras kärlek. En olyckshändelse är inte vad hon tänkte låta splittra deras liv. Hon tänkte säkra deras framtid, snarast. ”Det kommer inte vara fler begravningar”, viskade hon i hans öra. Hon sa det flera gånger, för att se till att han visste det. De skulle leva i lycka från och med den här dagen.
Flera minuter hade gått, och dörren i hennes lägenhet hade ännu inte öppnats. Hon väntade i vardagsrummet, som var fyllt av antika möbler och abstrakta tavlor, på att den där välbyggda kroppen med ett strålande ansikte skulle komma och sudda ut omgivningen. Det var det ansiktet som förgyllde hennes liv. När dörren slutligen öppnades, stängdes den med en smäll, och regndropparna utanför fönstret föll ner som en bomb. In kom han, hennes hjälte, med ett plågsamt uttryck. Hela hans kropp utstrålade stress, då han rusade in i vardagsrummet. ”Du skrämmer mig”, sa hon hest. ”Vi funkar inte längre”, sa han mjukt, fast hon kunde höra paniken i bakgrunden av hans djupa röst. Hon stirrade på honom, förskräckt. Hon nöp sin arm några gånger, för att se ifall det var en dröm. Han såg vad hon höll på med, och fortsatte, ”Jag behöver min frihet, och du behöver släppa mig. Har du någonsin insett att det är du som behöver mig, och inte tvärtom? Du lever i en förvrängd värld, Alexandra. Jag vill inte vara del av den längre”, hon kunde knappt höra orden som flöt in i, nej, var skjutna in i luften. ”Nej, det här händer inte. Du behöver mig för att leva, det vet du”, hon började ventilera, nästan flåsa, ”Du kan inte lämna mig!”, skrek hennes skärande röst. Han log smärtsamt, och vände sig sedan om för att lämna både henne, och sitt förflutna bakom sig. Hon sprang och hoppade upp på hans rygg, nästan klöste i hans axlar för att hålla honom tillbaka. Han fortsatte gå in till hallen, knappt märkandes av hennes försök att få honom att stanna. Mitt i hallen stod en spegel, en stor och majestätisk en hon hade köpt på en auktion. ”Kom hit, och ställ dig bredvid mig”, viskade han, knappt hörbart medan ett leende uppenbarade sig på hans läppar. Hon ställde sig chockat bredvid honom. ”Du behöver mig inte längre”, hans mjuka röst flöt in i atmosfären. Tårar började rymma från hennes havsblåa ögon, vilket gjorde hennes syn något suddig. Hans skepnad som långsamt smälte in i bakgrunden, undgick fortfarande henne inte.
Stranger
Vilket liv man har:
Du: Tjo
Främling: hej tomas 36 här
Du: Enhörning, 374, letar efter regnbågsstigen i narnia.
Du: Tjo
Främling: hej tomas 36 här
Du: Enhörning, 374, letar efter regnbågsstigen i narnia.
You found me
För alla där ute som inte förstår mig, läser detta, eller förstår språket. Sluta tänk och lev. Och ni som läser detta. Ni är vackra.
The real world is where the monsters are.
