Lying is the most fantastic a girl can have
Du ser vad du vill se
Hon hoppades att den begravningen skulle bli hennes allra sista. Hon visste att detta var omöjligt, men drömmar borde aldrig sluta komma in i sitt liv, drömmar var gudomliga för henne, som skyddande änglar. Han såg något livlös ut, och hon undrade vad han tänkte på. Hon tryckte hans hand närmare henne, och la hennes huvud varsamt mot hans bröst. Hans fusionerande ögon låg vilande i intet, nästan smärtade. Hon visste att han förlorat något viktigt, det gjorde hon. Men hon tänkte inte låta det förstöra det de hade. Deras kärlek. En olyckshändelse är inte vad hon tänkte låta splittra deras liv. Hon tänkte säkra deras framtid, snarast. ”Det kommer inte vara fler begravningar”, viskade hon i hans öra. Hon sa det flera gånger, för att se till att han visste det. De skulle leva i lycka från och med den här dagen.
Flera minuter hade gått, och dörren i hennes lägenhet hade ännu inte öppnats. Hon väntade i vardagsrummet, som var fyllt av antika möbler och abstrakta tavlor, på att den där välbyggda kroppen med ett strålande ansikte skulle komma och sudda ut omgivningen. Det var det ansiktet som förgyllde hennes liv. När dörren slutligen öppnades, stängdes den med en smäll, och regndropparna utanför fönstret föll ner som en bomb. In kom han, hennes hjälte, med ett plågsamt uttryck. Hela hans kropp utstrålade stress, då han rusade in i vardagsrummet. ”Du skrämmer mig”, sa hon hest. ”Vi funkar inte längre”, sa han mjukt, fast hon kunde höra paniken i bakgrunden av hans djupa röst. Hon stirrade på honom, förskräckt. Hon nöp sin arm några gånger, för att se ifall det var en dröm. Han såg vad hon höll på med, och fortsatte, ”Jag behöver min frihet, och du behöver släppa mig. Har du någonsin insett att det är du som behöver mig, och inte tvärtom? Du lever i en förvrängd värld, Alexandra. Jag vill inte vara del av den längre”, hon kunde knappt höra orden som flöt in i, nej, var skjutna in i luften. ”Nej, det här händer inte. Du behöver mig för att leva, det vet du”, hon började ventilera, nästan flåsa, ”Du kan inte lämna mig!”, skrek hennes skärande röst. Han log smärtsamt, och vände sig sedan om för att lämna både henne, och sitt förflutna bakom sig. Hon sprang och hoppade upp på hans rygg, nästan klöste i hans axlar för att hålla honom tillbaka. Han fortsatte gå in till hallen, knappt märkandes av hennes försök att få honom att stanna. Mitt i hallen stod en spegel, en stor och majestätisk en hon hade köpt på en auktion. ”Kom hit, och ställ dig bredvid mig”, viskade han, knappt hörbart medan ett leende uppenbarade sig på hans läppar. Hon ställde sig chockat bredvid honom. ”Du behöver mig inte längre”, hans mjuka röst flöt in i atmosfären. Tårar började rymma från hennes havsblåa ögon, vilket gjorde hennes syn något suddig. Hans skepnad som långsamt smälte in i bakgrunden, undgick fortfarande henne inte.
Hon hoppades att den begravningen skulle bli hennes allra sista. Hon visste att detta var omöjligt, men drömmar borde aldrig sluta komma in i sitt liv, drömmar var gudomliga för henne, som skyddande änglar. Han såg något livlös ut, och hon undrade vad han tänkte på. Hon tryckte hans hand närmare henne, och la hennes huvud varsamt mot hans bröst. Hans fusionerande ögon låg vilande i intet, nästan smärtade. Hon visste att han förlorat något viktigt, det gjorde hon. Men hon tänkte inte låta det förstöra det de hade. Deras kärlek. En olyckshändelse är inte vad hon tänkte låta splittra deras liv. Hon tänkte säkra deras framtid, snarast. ”Det kommer inte vara fler begravningar”, viskade hon i hans öra. Hon sa det flera gånger, för att se till att han visste det. De skulle leva i lycka från och med den här dagen.
Flera minuter hade gått, och dörren i hennes lägenhet hade ännu inte öppnats. Hon väntade i vardagsrummet, som var fyllt av antika möbler och abstrakta tavlor, på att den där välbyggda kroppen med ett strålande ansikte skulle komma och sudda ut omgivningen. Det var det ansiktet som förgyllde hennes liv. När dörren slutligen öppnades, stängdes den med en smäll, och regndropparna utanför fönstret föll ner som en bomb. In kom han, hennes hjälte, med ett plågsamt uttryck. Hela hans kropp utstrålade stress, då han rusade in i vardagsrummet. ”Du skrämmer mig”, sa hon hest. ”Vi funkar inte längre”, sa han mjukt, fast hon kunde höra paniken i bakgrunden av hans djupa röst. Hon stirrade på honom, förskräckt. Hon nöp sin arm några gånger, för att se ifall det var en dröm. Han såg vad hon höll på med, och fortsatte, ”Jag behöver min frihet, och du behöver släppa mig. Har du någonsin insett att det är du som behöver mig, och inte tvärtom? Du lever i en förvrängd värld, Alexandra. Jag vill inte vara del av den längre”, hon kunde knappt höra orden som flöt in i, nej, var skjutna in i luften. ”Nej, det här händer inte. Du behöver mig för att leva, det vet du”, hon började ventilera, nästan flåsa, ”Du kan inte lämna mig!”, skrek hennes skärande röst. Han log smärtsamt, och vände sig sedan om för att lämna både henne, och sitt förflutna bakom sig. Hon sprang och hoppade upp på hans rygg, nästan klöste i hans axlar för att hålla honom tillbaka. Han fortsatte gå in till hallen, knappt märkandes av hennes försök att få honom att stanna. Mitt i hallen stod en spegel, en stor och majestätisk en hon hade köpt på en auktion. ”Kom hit, och ställ dig bredvid mig”, viskade han, knappt hörbart medan ett leende uppenbarade sig på hans läppar. Hon ställde sig chockat bredvid honom. ”Du behöver mig inte längre”, hans mjuka röst flöt in i atmosfären. Tårar började rymma från hennes havsblåa ögon, vilket gjorde hennes syn något suddig. Hans skepnad som långsamt smälte in i bakgrunden, undgick fortfarande henne inte.
Kommentarer
Trackback
