The Dragonboy Comes
Hans ögon var blåa.
Jag hade aldrig sett något sådant tidigare.
Blåa som isen frusen på klipporna.
Blåa som min mors pärlhalsband.
Drakpojken slog med händerna.
Klorna var långa och mörka.
Ögonen glänste av frihet och berör.
Ögonen var formade som slipade stenar.
Han slog med svansen över marken.
Jorden yrde omkring honom.
Det fick mig att hosta och honom att undra.
Han närmade sig och undrade vad som var fel.
Han lade sin fjälliga hand på min.
Hans hand var kall men jag kramade hans.
Han öppnade munnen för att säga något.
Men han visade bara tänderna och log mot mig.
Drakpojken drog ihop sig när molnen yrde på himlen.
Solen började sin eviga sömn och månen lyste över oss.
Hans händer förvandlades till elfenbensvita vingar.
Han nickade kort för allra sista gången och flög sin kos.
Kommentarer
Trackback
