Secrets
För en frekvent sekund försvann allt ljus som någonsin funnits.
En sekund senare hade du slutat gå och vänt dig om. Du hade känt hur blickar skavde dig i ryggen och så fort du fick syn på fem personer som stod i mörkret stannade ditt hjärta.
Lika stilla som mörkret varade, lika stilla varade ditt hjärta. Månens finslipade tandtrådstunna glesa ljus speglades ner på grusmarken.
Två av de fem personerna började långsamt gå mot dig. Gruset knastrade under deras skor och du vände blicken ner mot dina egna. Vägrade möta deras ögonkontakt, vägrade ens titta på dem.
Plötsligt stannade en utav de två och lade sin hand på din axel. Du ryggades tillbaks och flyttade dig åt sidan, vad du inte märkt var, att gick rakt in i en bar överkropp. Du ryggade tillbaks, samtidigt som du föll till marken.
Du tog emot med dina händer vars hud skrapades mot gruset. Plötsligt hörde du det igen. Viskningarna. Du hörda dem.
De tre sista personerna närmade dig lugnt och du tryckte händerna för öronen och började skrika. Skrika att dem skulle låta dig vara.
Du lade dig ner på gruset och skrek och höll för dina öron. Du kände hur händer kom trevandes över din kropp. Kände hur en han drog upp din haka upp i luften, hur en annan tog tag om dina båda ben och någon annan om dina armar. Lyfte upp dig.
Månens glesa ljus började dunsta av samtidigt som regndroppar föll från himmelen. Plötsligt avtog viskningarna och de tre killarna som just lyft upp dig i luften satte ner dig på dina fötter igen. Dina händer återtog sin plats längs din höft och du tittade med gråtfärdiga ögon upp mot de fem personerna.
”Vad vill ni mig?” Frågade du hest, en röst som knappast bar dig. En av personerna nickade kort innan denne person tog ett djupt andetag och sa med en mörk röst: ”Vi är här för att hämta framtiden. Och det är du.” Eftersom hans röst var mörk kunde man tydligt urskilja att han var en man, eller en ung pojke.
Dina ben kändes svaga och du staplade bakåt tills du kände ett par starka armar runt dig.
”Vi är bara dina vänner, vi vill dig inget illa.” Sa en annan röst, från den som hade armarna runt dig.
En annan person, som inte hade sagt något nyligen drog fram en ask och en tändsticka, tände en låga. Med den lågan gick det att urskilja att alla som stod runt omkring dig att alla var unga män. Inte äldre än tjugo.
”Varför mig?” Frågade du hest, och försökte torka bort dina tårar med händerna.
”Därför du blev den utvalda. Det är ingenting vi önskar, att vissa ska bli utvalda men regler som pågått i över hundra tusen år bryts aldrig, det finns en cirkel som vi måste lyda och detta ingår.” Sa killen som stod bakom dig.
Jag är rädd tänkte du och tittade ner i marken.
”Var inte rädd.” Sa en annan röst och lade sin hand på din axel. ”Vi vill dig ingenting illa. Bara låt oss visa vad vi menar.”
En sekund senare hade du slutat gå och vänt dig om. Du hade känt hur blickar skavde dig i ryggen och så fort du fick syn på fem personer som stod i mörkret stannade ditt hjärta.
Lika stilla som mörkret varade, lika stilla varade ditt hjärta. Månens finslipade tandtrådstunna glesa ljus speglades ner på grusmarken.
Två av de fem personerna började långsamt gå mot dig. Gruset knastrade under deras skor och du vände blicken ner mot dina egna. Vägrade möta deras ögonkontakt, vägrade ens titta på dem.
Plötsligt stannade en utav de två och lade sin hand på din axel. Du ryggades tillbaks och flyttade dig åt sidan, vad du inte märkt var, att gick rakt in i en bar överkropp. Du ryggade tillbaks, samtidigt som du föll till marken.
Du tog emot med dina händer vars hud skrapades mot gruset. Plötsligt hörde du det igen. Viskningarna. Du hörda dem.
De tre sista personerna närmade dig lugnt och du tryckte händerna för öronen och började skrika. Skrika att dem skulle låta dig vara.
Du lade dig ner på gruset och skrek och höll för dina öron. Du kände hur händer kom trevandes över din kropp. Kände hur en han drog upp din haka upp i luften, hur en annan tog tag om dina båda ben och någon annan om dina armar. Lyfte upp dig.
Månens glesa ljus började dunsta av samtidigt som regndroppar föll från himmelen. Plötsligt avtog viskningarna och de tre killarna som just lyft upp dig i luften satte ner dig på dina fötter igen. Dina händer återtog sin plats längs din höft och du tittade med gråtfärdiga ögon upp mot de fem personerna.
”Vad vill ni mig?” Frågade du hest, en röst som knappast bar dig. En av personerna nickade kort innan denne person tog ett djupt andetag och sa med en mörk röst: ”Vi är här för att hämta framtiden. Och det är du.” Eftersom hans röst var mörk kunde man tydligt urskilja att han var en man, eller en ung pojke.
Dina ben kändes svaga och du staplade bakåt tills du kände ett par starka armar runt dig.
”Vi är bara dina vänner, vi vill dig inget illa.” Sa en annan röst, från den som hade armarna runt dig.
En annan person, som inte hade sagt något nyligen drog fram en ask och en tändsticka, tände en låga. Med den lågan gick det att urskilja att alla som stod runt omkring dig att alla var unga män. Inte äldre än tjugo.
”Varför mig?” Frågade du hest, och försökte torka bort dina tårar med händerna.
”Därför du blev den utvalda. Det är ingenting vi önskar, att vissa ska bli utvalda men regler som pågått i över hundra tusen år bryts aldrig, det finns en cirkel som vi måste lyda och detta ingår.” Sa killen som stod bakom dig.
Jag är rädd tänkte du och tittade ner i marken.
”Var inte rädd.” Sa en annan röst och lade sin hand på din axel. ”Vi vill dig ingenting illa. Bara låt oss visa vad vi menar.”
”Vad ni menar? Ni tänker kidnappa mig ellerhur? Som alla andra gjort tidigare?” Svarade du strävt och du kände dig både frustrerad och sårbar för stunden.
”Kidnappa? Du drar oss alla fem över ett ord som kidnappare. Det här är ingenting vi har bestämt, utan den äldste har. Och honom vägrar man inte hos ska du veta.”
”Kidnappa? Du drar oss alla fem över ett ord som kidnappare. Det här är ingenting vi har bestämt, utan den äldste har. Och honom vägrar man inte hos ska du veta.”
”Jag känner er inte. Hur kan jag lita på er om jag inte vet vem ni är?”
”Du känner oss väl. Mer än så tänker jag inte gå inpå för stunden.”
”Vad menar du med att ni känner mig?” Frågade du och kände tårarna brinna nerför dina kinder.
Det var vinter ute. Men snön hade sedan tidigare redan försvunnit.
”Du är den sjätte av oss. Det skulle egentligen vara en av ett manligt kön men cirkeln har ändrats. Och du känner oss väl, och som Joshua sa, du får reda på det senare.” Sa en annan röst.
”Om jag vägrar följa med er?”
”Om jag vägrar följa med er?”
”Tvingar vi dig.” Svarade en annan röst, rösten med kanelbruna ögon och blont hår.
”Jag gillar inte sättet ni behandlar mig på.”
”Jag gillar inte sättet ni behandlar mig på.”
”Vi behärskar dig precis som du behärskar oss.”
Slättens gröna ljus började ljusna och stjärnorna låg stänkta på den mörka himlen som gula fläckar på en målning.
”Följer du med?”
Ja, skulle ni följa med fem mystiska killar?
Slättens gröna ljus började ljusna och stjärnorna låg stänkta på den mörka himlen som gula fläckar på en målning.
”Följer du med?”
Ja, skulle ni följa med fem mystiska killar?
Dawn
Legend says if you can´t sleep at night it because you are awake in someone else's dream.
Because
“Imagine smiling after a slap in the face. Then think of doing it twenty-four hours a day.”
Snart ringer skolans klockor och eleverna springer ut
What my favourite explain myself
Blue-Green: Exacting, discriminating, poised and attractive, the Blue-Green person tends to be sensitive, intellectual and refined, persevering and stable if rather detached. Blue-Greens have excellent taste, and are usually courteous and charming, capable but often refusing help or guidance.
Believe
Sorg finns i alla
Finns inget botemedel
Sorg är vår skugga
Som följer oss hem och ut
Som den alltid finnas där
Finns inget botemedel
Sorg är vår skugga
Som följer oss hem och ut
Som den alltid finnas där
Tanka
Dansa till världen
Horisontens glesa ljus
Dansa till vinden
Nått dina nakna fötter
Dansa för ditt liv är värt
Horisontens glesa ljus
Dansa till vinden
Nått dina nakna fötter
Dansa för ditt liv är värt
Resten av ditt liv
Om någon gav dig en bok, och du började läsa den, och du förstod att det var en bok om hela ditt liv. Skulle du läsa ut den?
Ringblommor
Utanför fönsterrutorna brummar bilarna förbi, stora eller små. Lastbilar eller transportbilar. Lampans glesa ljus gör rummet till någorlunda mysigt så kallt som vinden viner på andra sidan fönstret. Varm ånga kommer från koppen framför dig och du tittar ner i dess gräddformade hjärta i den varma latten. Ljudet av koppar som ställs i ordning, luckor som öppnas för att hämta eller lägga ut nya bullar, bakelser, tårtor eller baugetter. Du kaster en blick mot dörren som genast plingar till och in kommer en man med en lång rock och stor svart hatt. Han har en blond mustasch och hans ögon ser trötta ut. Han sticker ner handen i fickan och drar fram en svart läderplånbok och ställer sig direkt vid disken.
"En vanlig kaffe tack, och en chokladboll." Säger han. Precis som hans ögon låter hans röst trött och skorvlig. Kvinnan bakom disken sträcker sig efter en tallrik, öppnar luckan och tar ut en chokladboll. Hon sätter tallriken med chokladbollen alldeles vid kassapparaten och fyller på kaffe i en kopp.
Du tittar ner i din egen kaffekopp, omfamnar den med dina händer och drar upp den mot din mun, slickar lite på dess porslinsvita kant innan du dricker ett par klunkar av det ljumma kaffet.
Du reser dig upp och drar upp din egen plånbok, går mot disken precis som du ser mannen försvinna bort i ett utav hörnen, där en fåtölj sitter placerad, sätter ner fatet och kaffet och sätter sig sedan ner i fåtöljen.
Du betalar snabbt för en prinsessbakelse och tar emot fatet, lämnar pengarna och återgår till din plats och sätter ner fatet. Du suckar lite, kanske för att du tycker om prinsessbakelser. Kanske suckar du för att uppsatsen i skolan inte har blivit klar än. Kanske suckar du för att du inte orkar gå vidare, lämna in din knappt ätbara fika och gå en runda på stan, kolla in en och annan bokhandel och kalla efter den där speciella boken du undrat om du kunde hitta, efter så länge.
Du dricker av ditt kaffe, som förtillfället börjat kallna och tar en bit av din prinessbakelse. Den är god. Smakar gott i din mun, och eftersom den var så god så är du tvungen att ta en bit till, bara för att få känna smaken igen.
Tiden rinner förbi, och kaffet har kallnat något alldeles förfärligt. Det smakar inte gott längre så du flyttar det ifrån sig, tar en sista tugga av resterna av din prinsessbakelse och lägger ned skeden och torkar av munnen med den vita servetten med ringblommor som motiv.
Du reser dig upp, rätar till din röda hoodtröja innan du drar upp dina hörlurar och din mobil, sätter på din spellista med din favoritmusik och lämnar caféet. Du vet att du kommer bli lika desperat att få sitta och äta något gott på eftermiddagen, och du vet att du kommer komma tillbaks hit imorgon. Du vet att du kommer gå till det caféet som har ringblommor som motiv på deras servetter och du vet att folk kommer konstatera din dåliga matvana gång på gång på gång. Men, det är ingenting som bekymrar dig.
What are Words
Svart. Mörker. Inget ljus, ingenting. Hon går rakt framåt, utan att aldrig vara påväg. I famnen håller hon en bok, en gammal bok som hon inte vet vad den heter eller vad för sorts typ av bok det är. Men så känner hon hur hon plötsligt faller faller och faller. Tappar boken gör hon. Hon faller i mörker runt omkring sig, faller mot ingenting. Ingenting når hon, ingenting händer egentligen. Det är som om minnena och livet spelar henne ett spratt. Hon vet ingenting och kommer inte göra det när hon inser att detta bara en dröm, det är som om ingenting har hänt.
Karin vaknar, huvudet slår blixtsnabbt in i väggen och huvudet skakar till. Det är måndag men det vet hon inte. Under täcket ligger hon och bara hoppas att huvudvärken ska gå över. Dörren till hennes rum öppnas och en hund kommer in och hoppar upp i hennes säng. Efter hunden kommer hennes mamma, drar iväg gardinerna och tänder skrivbordslampan och riktar den mot Karin, för att väcka henne. Karin tar en utav sina kuddar och lägger den för ansiktet och mumlar tyst.
När hennes mamma gått upp reser hon sig till slut upp och sätter sig så att hon ser sin spegelbild som vars spegel hänger på hennes vägg mittemot sängen. Vem är jag? Är det första hon tänker. Vem är hon? Säger hon och pekar på spegelbilden. Hur är jag? Frågar hon igen och rätar till hennes T-shirt. Lever jag? Frågar hon igen och känner att yrseln är påväg tillbaks igen. Karin drar fingrarna genom personens spegelbilds hår och försöker resa sig upp. Men benen bär henne inte och hon måste ta stöd mot stolsryggen till skrivbordsstolen. Hon vet inte vem hon är.
Tyst och förvirrad drar hon av sig sin pyjamas, bestående av en vit blank T-shirt med texten "Now or Never" på och ett par rutiga blå pyjamasbyxor. Drar på ett par jeans och en tråkig orange T-shirt.
När skolan är påväg att börja går hon långsamt med blicken nerfäst på hennes skor samtidigt som hon går hela vägen till skolan. Väskan känns tung och stor och hon kastar en blick framåt samtidigt som hon börjar gå uppför backen.
När hon kommer till skolan är det ingen som hejar på henne, som vanligt. Hon öppnar sitt skåp som för en gångs skull krånglar sig, slänger in sin väska och hänger in jackan, tar ut sin dator och böckerna till lektionen.
Hon är tyst, hon vet inte hur man kommunicerar, vet inte vem hon är. Vill egentligen bara ge upp. Det är som att gå i en tom själ, eller gå jorden runt utan att veta att man gör det. Man vet ingenting.
Dagen flyter förbi, hon har knappt samtalat med någon, eftersom hon inte känner sig själv. Känner sig medvetslös, bortom allt det livliga. Trött. Ensam. Förlorad. Vet inte vad hon ska göra. Det blir Tisdag, Onsdag, Torsdag, Fredag, dagarna flyter förbi. Hon minns ingenting. Men hon vet inte om hon vill minnas vem hon är eller inte.
Luftballoons
Så, nu har mina båda fötter somnat, precis innan man ska sova. Toppen. Fantastiskt. Utmärkt. Kanonbra. Suveränt. Ballt. Hur många fler synonymer vill ni ha på detta meningslösa tråkiga inlägg? Godnatt med er. u.u
Anime movies
Golden Ticket!!
Blodfärgade Kronblad
För en sekund pausar tiden sin otrevliga vana att förändras och står bara stilla.
Huvudet snurrar konstant och i den katedralformade mitt står den kala svarta lådan med bortplockat lock. Själv befinner jag mig i hörnet av dess stenformade katedral. Luften av förlust och bedrövelse sticker i mina näsborrar. Livet har aldrig, och kommer aldrig bli, en dans på rosor.
Huvudet snurrar konstant och i den katedralformade mitt står den kala svarta lådan med bortplockat lock. Själv befinner jag mig i hörnet av dess stenformade katedral. Luften av förlust och bedrövelse sticker i mina näsborrar. Livet har aldrig, och kommer aldrig bli, en dans på rosor.
Jag drar knäna närmare kroppen och låter silkestyget falla runt mig på sidorna av höfterna. Ett svart tyg som skär in i min vita hy som om den inte gillade matchningen av svart och vit.
Jag kramar de två halvvissna rosorna jag fått av min granne eftersom de själva inte hade någon möjlighet att komma hit. Den ena rosens två blad har fallit till stengolvet medan den andra håller sina kronblad runt omkring sig. Jag drar tummen över den andra rosens kronblad, tittar på dess blodröda färg och känner tårarna brinna innanför ögonlocken. Jag biter mig hårt i kinden. Om jag gör det hårt nog kanske jag vaknar och inser att allt det här bara är en ond dröm. Men kistan står kvar där framme med kransen av en dansade sorg. Det enda nya i tillvaron är en lätt blodsmak i min mun.
Lyfter min tårgrumlade blick och tar in scenen som pågår i den svala kyrkan. Svartklädda figurer rör sig mjukt runt den öppna kistan. Bröder, systrar och barn turas i ett osynligt kösystem om att ta ett sista avsked. Jag ser min mamma gå fram mot kistan och lägga sin varma hand mot sin makes kalla lufttomma bröstkorg innan hon lägger en vit ros mellan hans båda handflator. Sorgebilderna slår mig i bröstkrogen. Jag viker ner blicken. Orkar inte med den massiva förlustkänslan som svämmar över i min själ. Längs mina rosiga kinder flyter tårar. En efter en når tårarna hakans spets och frifaller ner på den svarta klänningen och drunknar i bomullen.
Jag tänker en stund på mördaren. Den avskyvärda mördaren som har tillåtelse att härja fritt på stadens gator, gå in i varje hus och döda personer utan varning, eller med med, men det är sällan man själv blir varnad. Jag blundar och försöker se mördarens ansikte. Jag vill så gärna ha ett ansikte att lägga all hat på. Det enda jag ser är min pappas skrämda ansikte när flera slangar pluggas in i hans armar och hur hans ögonlock långsamt fälls ner. Men den här mördaren har inget personnummer, adress, nummer hem eller ens ett bostadshem. Den här mördaren härjar överallt och heter Cancer.
Jag minns fortfarande somrarna jag och mina kusiner spenderade tillsammans, alla vi tillsammans i en och samma sommarstuga. Jag minns min pappas matlagning som alltid smakade så ljuvligt gott i munnen och jag minns när han målade tavlan som hänger hemma i lägenhetshallen. Jag minns när han tog upp mig i hans famn, kramade mig hårt och alltid berättade hur mycket han älskade mig.
Jag minns också den dagen då han just var på väg ut genom terassen med en bricka fylld med mat mot oss som satt och väntade på lunchen, den tjugofjärde juli. Jag minns hur rädd jag var när jag såg honom tappa brickan så att mat och porslin flög åt olika håll, jag minns hur rädd jag var när han plötsligt föll medvetslös ner på terassen. Eller ambulansen som kom och hämtade honom.
Eller när en utav mina kusiner, Mikael, femton år gammal tog in mig i huset och in på hans och hans broders rum. Han satte sig mitt emot mig på hans säng och försökte lugna mig, jag minns inte varför men jag satt kal som en pinne den dagen, i chocktillstånd var jag i. Jag minns hur han kramade mig och sa att allt kommer bli bra.
Alla gånger som jag, efter dagis, efter skolan, efter gymnasiet besökt sjukhuset för att se till att han mådde bra. Men en dag, när jag kom dit fann jag min mamma sitta med händerna för ansiktet framför hans säng, och det var då jag insåg att han hade lämnat oss.
Jag ser Mikael närma mig med lugna steg. ”Kom nu Elise.” Säger han och räcker mig hans hand, som jag motvilligt tar emot, innan han drar upp mig på fötter igen. Jag klämmer hårdare runt min hand i hans och går sorgset fram mot kistan, lägger ner de blodröda rosorna i hans famn innan jag fäller ner blicken och tänker på hur hemskt hans död egentligen var, för jag saknar honom så, så mycket.
Jag har länge försökt att inte tänka på honom såhär, det kommer bara få mig att gråta ännu mer. Jag tänker på vilket stöd Mikael har gett mig de senaste åren, jag tänker på vilka fantastiska måltider pappa ordnade till oss, jag tänker på när han lyfte upp mig i famnen och alltid sa att han älskade mig.
För det är så jag vill komma ihåg honom. Minnesbilderna av hans tomma blick och utmärglade kropp begraver jag tillsammans med kistan framme vid altaret.
Lifeless
Citat från vår käre Lewis Caroll - Alice in wonderland och bild tagen av moi.
Foster The People
Jag har märkt hur en kompis har börjat glida ifrån mig, hon träffade en tjej förra året och de två blev kompisar, de träffas ofta trots olika städer, och jag och hon då, vi går trots allt på samma skola men det känns som om vi glidit ifrån varandra, har knappt pratat med henne denna veckan. Det har relativt varit en anledning till att jag mått skit denna veckan eller så är det bara jag som är ledsen att varje gång jag försöker planera en träff med henne så är hon upptagen.
När ska vi ha tid att ses tycker du? Jag som är en sådan tjej som bara sitter hemma i mitt eget hus med en dator framför mig för man inte har några "riktiga" vänner att träffa varje kväll eller dag, vad vill du att jag ska göra, och hur tror du jag mår när folk pratar om sina planer och träffar på kvällen? Gonatt på er..
När ska vi ha tid att ses tycker du? Jag som är en sådan tjej som bara sitter hemma i mitt eget hus med en dator framför mig för man inte har några "riktiga" vänner att träffa varje kväll eller dag, vad vill du att jag ska göra, och hur tror du jag mår när folk pratar om sina planer och träffar på kvällen? Gonatt på er..
Ska köpa en skrivbok och fylla den med bilder
Vissa dagar mår du skit. Du har ångest, ont i magen eller bara känner dig illamående. Som om en obehaglig känsla äter upp dig in ifrån. Men börjar med ditt hjärta.
Att skrika och gråta känns som den enda utvägen. Slå i väggar, riva sönder papper och smälla igen dörren utan anledning.
Kanske mår du bara dåligt för att. Kanske har du det svårt. Kanske älskar inte den människan du skulle göra allt för, inte dig tillbaka.
Idag är en sådan dag. Jag mår ytterst dåligt över att han jag älskar, inte visar mig någonting tillbaka. Jag är ledsen över hur mitt liv ser ut och att jag inte lyckas hitta den rätta utvägen. Helst skulle jag spendera resten av veckan i sängen och glömma allt och alla. Skulle vilja sätta mig ner och skriva så många sånger jag kunde om hur vedervärdigt jag känner mig.
Men istället tar jag mig samman sätter på mig mitt bästa leende och fortsätter dagen som om ingenting hade hänt. Men när jag möter min kärlek blåser allt bort. Jag står där kal som en pinne med ingenting som täcker över mina känslor. Blottad.
Var dag frågar människor i vår omvärld om hur vi mår. Låt mig då ställa dig en fråga. Hur ofta svarar du ärligt på den frågan?
Låt mig se, inte speciellt ofta. Nej jag tänkte väll det. Varför gör vi så, kan man ju undra. Är det för att man är rädd att så terapeuten efter sig, att människor ska tänka att man är ett så kallat emo, eller känner du dig bara så deprimerad över att du är ledsen fast du egentligen inte vet varför.
Jag skulle säga att för var dag har jag olika svar. Jag känner inte på samma vis varje dag. Ibland vågar jag inte säga att jag mår otroligt dålig för jag är rädd att dom sänder mig till skolkuratorn, och enligt mig är hon väldigt läskig. Men just idag har jag inget svar alls, fast för mig är det enda jag ser ett tom vitt papper. Men samtidigt tror jag att vi måste låta oss själva känna lite depression ibland. Att vara på toppenhumör var dag och inte tycka livet är en pina ibland, är ovanligt.
Livet har sina fördelar och nackdelar. Det samma med förälskelse. Ibland är du helt enkelt olycklig och ibland mår du bra. Så istället för att deppa ihop helt över de dagar du mår som sämst, se till att njuta av de dagar du har det bra.
Många i dagens samhälle fokuserar så onödigt mycket över hur vi och andra ser ut. Det är klart vi vill se bra ut men nu har vi dragit det en liten bit för långt. Det har blivit ett sådant tjat över att killarna ska vara så snygga, ha världens muskler och vara super stark. Tjerna ska vara smala, söta och ha en vacker kropp.
Världen är upp och ner. Jag tror att en del utav oss har svårt att erkänna att så är fallet, men det är sant. Alla dessa skönhets ideal som vi läser i tidningar och ser på tv. Ledsamt.
Det är självklart att du ska få vara kär i en person som är vacker. Det är absolut inte det jag säger. Men jag vill att ni ska tänka efter. Har han/hon ett vacker inre eller faller du endast för dess yttre. När du har gjort det vill jag att du ska tänka till hur han/hon behandlar dig.
Gillar dem dig för hur du ser ut eller hur du är. Är det bara för att du är vacker, kanske du ska tänka om. Vill du inte att personen ska älska dig för vem du är, istället för hur du ser ut.
Så nästa gång du faller för någon, hur är hon eller han. För vad du än väljer är det upp till dig. Det ska inte finnas någon annan än du som väjer din kärlek.
Att skrika och gråta känns som den enda utvägen. Slå i väggar, riva sönder papper och smälla igen dörren utan anledning.
Kanske mår du bara dåligt för att. Kanske har du det svårt. Kanske älskar inte den människan du skulle göra allt för, inte dig tillbaka.
Idag är en sådan dag. Jag mår ytterst dåligt över att han jag älskar, inte visar mig någonting tillbaka. Jag är ledsen över hur mitt liv ser ut och att jag inte lyckas hitta den rätta utvägen. Helst skulle jag spendera resten av veckan i sängen och glömma allt och alla. Skulle vilja sätta mig ner och skriva så många sånger jag kunde om hur vedervärdigt jag känner mig.
Men istället tar jag mig samman sätter på mig mitt bästa leende och fortsätter dagen som om ingenting hade hänt. Men när jag möter min kärlek blåser allt bort. Jag står där kal som en pinne med ingenting som täcker över mina känslor. Blottad.
Var dag frågar människor i vår omvärld om hur vi mår. Låt mig då ställa dig en fråga. Hur ofta svarar du ärligt på den frågan?
Låt mig se, inte speciellt ofta. Nej jag tänkte väll det. Varför gör vi så, kan man ju undra. Är det för att man är rädd att så terapeuten efter sig, att människor ska tänka att man är ett så kallat emo, eller känner du dig bara så deprimerad över att du är ledsen fast du egentligen inte vet varför.
Jag skulle säga att för var dag har jag olika svar. Jag känner inte på samma vis varje dag. Ibland vågar jag inte säga att jag mår otroligt dålig för jag är rädd att dom sänder mig till skolkuratorn, och enligt mig är hon väldigt läskig. Men just idag har jag inget svar alls, fast för mig är det enda jag ser ett tom vitt papper. Men samtidigt tror jag att vi måste låta oss själva känna lite depression ibland. Att vara på toppenhumör var dag och inte tycka livet är en pina ibland, är ovanligt.
Livet har sina fördelar och nackdelar. Det samma med förälskelse. Ibland är du helt enkelt olycklig och ibland mår du bra. Så istället för att deppa ihop helt över de dagar du mår som sämst, se till att njuta av de dagar du har det bra.
Många i dagens samhälle fokuserar så onödigt mycket över hur vi och andra ser ut. Det är klart vi vill se bra ut men nu har vi dragit det en liten bit för långt. Det har blivit ett sådant tjat över att killarna ska vara så snygga, ha världens muskler och vara super stark. Tjerna ska vara smala, söta och ha en vacker kropp.
Världen är upp och ner. Jag tror att en del utav oss har svårt att erkänna att så är fallet, men det är sant. Alla dessa skönhets ideal som vi läser i tidningar och ser på tv. Ledsamt.
Det är självklart att du ska få vara kär i en person som är vacker. Det är absolut inte det jag säger. Men jag vill att ni ska tänka efter. Har han/hon ett vacker inre eller faller du endast för dess yttre. När du har gjort det vill jag att du ska tänka till hur han/hon behandlar dig.
Gillar dem dig för hur du ser ut eller hur du är. Är det bara för att du är vacker, kanske du ska tänka om. Vill du inte att personen ska älska dig för vem du är, istället för hur du ser ut.
Så nästa gång du faller för någon, hur är hon eller han. För vad du än väljer är det upp till dig. Det ska inte finnas någon annan än du som väjer din kärlek.
Don't run away
Mary Rosewood stood by the window sill and looked out on a dark autumn garden. The canopy blew in a particular rhythm that was first created by the wind that had caught up all the leaves lying on the ground. Mary straightened out a few kinks in her attempt dark dress. Her hair was in a thick not on the back of her head, embarrassed with dried roses and white flowers. Her cheekbones were sitting close and cupped down her cheeks. She took his right forefinger and pulled it along the window pane. A thin layer of dust followed her as she then blew away.
Mary walked across the worn wooden floor. Once, this room was a dance hall. It seemed after all brands of heels that went through the wooden floor. Furthest away in the corner of the dark dreary room stood a dark green sofa. Its fabric had long been torn to pieces and she stopped and looked up at the ceiling. Crystal crown hung in a white cord that had already detached from its place in the ceiling.
Mary took her left leg and bent a bit on it. She held up her dress in her two fair-skinned hands and began to spin around the room. She spun faster and faster until she felt something began to creak and sound above her. She threw herself from the scene and was in a split second away from getting the big chandelier on. The crystals shattered and flew in several directions. Mary ducked but still could feel how it stuck to the skin on her. She looked up and saw himself lying on the worn wooden floor which was now full of glassy crystals that clinked when she stood up. She picked up a crystal which had still been able to keep its shape. It stuck to her skin, and a red streak of blood left her finger. But what did it? There was a little blood.
She pressed against the crystal palm and hugged it. Blood teaches seep through the few openings that existed in her fist. But it was only blood. It was only a bit. And it meant nothing. Mary left the room with the crystal still attached inside her fist.
When Mary Roos Wood went out through the large open door she was met out of the cold breeze that had brought the leaves up in the air. She shivered, but as a young woman, she put her hands in a fist over his chest. She went through the park and looked at the dark canopy with its dark bark. The gravel chafed under her bare feet, but she felt no soreness. The blood had managed to find several paths through her wrist already hole was filled with blood. As she mentioned earlier, it did nothing for her.
Suddenly, she felt watched. She spun around and looked in all directions as she saw in her vision. She had a husky voice in her throat pit and cough. Mary closed her eyes instead and listened for the sound came from. But as soon as she had done so silent all around her.
'Why' she whispered into the air and opened his eyes. It had begun to attract substantial in the wind and it would certainly be one remembered storm tonight. The full moon shone blood-red on the black sky. Where it's just something she happened to see or was it the real moon? She blinked, and the moon had regained its grey dull brilliant colour.
The sound of anyone still watching her around her caused her to speed up steps by the garden of tree crowns in red, orange and yellow colours. Mary started running with the dress high up in the air. Until she knew how everything vibrated within her, and she fell flat to the ground, everything went black.
Mary woke up the dark night bedded her down on the gravel. She stood up slowly and looked around. Where was she?
She felt a pair of strong arms around her hips and screamed loudly. The arms encircled her waist while someone pulled her up on her feet and put her arms behind her back and tied them with a heavy rope. Then she felt the way she spun around and faced the hands face. The man's face was hidden behind a thick black scarf and a hat. Man held for her mouth and stared around. Before he picked her up and carried her away from the place she had fallen down on. How long had she actually been unconscious?
The man carried her to the house and soon released her down on the dance floor again. She fell together in a heap on the floor. The man continued to look at her without moving. He bent a few seconds and tied up her hands. Mary made no sudden movements, did not hit him. Just stood up and looked at the man, but to meet eye contact.
"Dancing." Ordered man and Mary stretched body before she looked around. Crystal crown that has been here in the past, fragmented were not there. What was it that had happened?
"Dance!" Ordered him with harsher and harsher voice. Mary shook a bit of want to not want to do something that someone else asked her. But she started spinning around, playing with the dress. Danced, jumped, took kits just as she spun toward the man. It struck her, one thing that made her pull the scarf from the man. As soon as she had seen the man's face, she slipped and went to the floor. She pushed off with his legs and tried to get up from the floor when she realised whose face it belonged to. To the man whose death had been accidental. It was her husband. Jack Stewart, who had died in a fire for nearly a month ago. But instead of a skin of velvet which he had at that time was only his bony white bony skeletal remains.
Jack leaned his body over her and pulled out a dagger. "I'm so sorry," he said with concern and thrust the dagger into the hearts of her. She screamed. Breathing vigorously up and down. Her vision was vibrating and became increasingly blurred and blurred. He stabbed her in the heart again and she lost both sight and speech. He stabbed her with the dagger in the heart one more time before she lost all her life. And everything went black.
Mary walked across the worn wooden floor. Once, this room was a dance hall. It seemed after all brands of heels that went through the wooden floor. Furthest away in the corner of the dark dreary room stood a dark green sofa. Its fabric had long been torn to pieces and she stopped and looked up at the ceiling. Crystal crown hung in a white cord that had already detached from its place in the ceiling.
Mary took her left leg and bent a bit on it. She held up her dress in her two fair-skinned hands and began to spin around the room. She spun faster and faster until she felt something began to creak and sound above her. She threw herself from the scene and was in a split second away from getting the big chandelier on. The crystals shattered and flew in several directions. Mary ducked but still could feel how it stuck to the skin on her. She looked up and saw himself lying on the worn wooden floor which was now full of glassy crystals that clinked when she stood up. She picked up a crystal which had still been able to keep its shape. It stuck to her skin, and a red streak of blood left her finger. But what did it? There was a little blood.
She pressed against the crystal palm and hugged it. Blood teaches seep through the few openings that existed in her fist. But it was only blood. It was only a bit. And it meant nothing. Mary left the room with the crystal still attached inside her fist.
When Mary Roos Wood went out through the large open door she was met out of the cold breeze that had brought the leaves up in the air. She shivered, but as a young woman, she put her hands in a fist over his chest. She went through the park and looked at the dark canopy with its dark bark. The gravel chafed under her bare feet, but she felt no soreness. The blood had managed to find several paths through her wrist already hole was filled with blood. As she mentioned earlier, it did nothing for her.
Suddenly, she felt watched. She spun around and looked in all directions as she saw in her vision. She had a husky voice in her throat pit and cough. Mary closed her eyes instead and listened for the sound came from. But as soon as she had done so silent all around her.
'Why' she whispered into the air and opened his eyes. It had begun to attract substantial in the wind and it would certainly be one remembered storm tonight. The full moon shone blood-red on the black sky. Where it's just something she happened to see or was it the real moon? She blinked, and the moon had regained its grey dull brilliant colour.
The sound of anyone still watching her around her caused her to speed up steps by the garden of tree crowns in red, orange and yellow colours. Mary started running with the dress high up in the air. Until she knew how everything vibrated within her, and she fell flat to the ground, everything went black.
Mary woke up the dark night bedded her down on the gravel. She stood up slowly and looked around. Where was she?
She felt a pair of strong arms around her hips and screamed loudly. The arms encircled her waist while someone pulled her up on her feet and put her arms behind her back and tied them with a heavy rope. Then she felt the way she spun around and faced the hands face. The man's face was hidden behind a thick black scarf and a hat. Man held for her mouth and stared around. Before he picked her up and carried her away from the place she had fallen down on. How long had she actually been unconscious?
The man carried her to the house and soon released her down on the dance floor again. She fell together in a heap on the floor. The man continued to look at her without moving. He bent a few seconds and tied up her hands. Mary made no sudden movements, did not hit him. Just stood up and looked at the man, but to meet eye contact.
"Dancing." Ordered man and Mary stretched body before she looked around. Crystal crown that has been here in the past, fragmented were not there. What was it that had happened?
"Dance!" Ordered him with harsher and harsher voice. Mary shook a bit of want to not want to do something that someone else asked her. But she started spinning around, playing with the dress. Danced, jumped, took kits just as she spun toward the man. It struck her, one thing that made her pull the scarf from the man. As soon as she had seen the man's face, she slipped and went to the floor. She pushed off with his legs and tried to get up from the floor when she realised whose face it belonged to. To the man whose death had been accidental. It was her husband. Jack Stewart, who had died in a fire for nearly a month ago. But instead of a skin of velvet which he had at that time was only his bony white bony skeletal remains.
Jack leaned his body over her and pulled out a dagger. "I'm so sorry," he said with concern and thrust the dagger into the hearts of her. She screamed. Breathing vigorously up and down. Her vision was vibrating and became increasingly blurred and blurred. He stabbed her in the heart again and she lost both sight and speech. He stabbed her with the dagger in the heart one more time before she lost all her life. And everything went black.
Rain On Your Parade
Försök inte nå mig med ett par viskningar i ljuset, för jag har redan släckt stearinljuset.
Det skrämmer mig lite, det faktum att bli lämnad ensam igen. Jag trodde jag utrotat allt redan, men nej, det hade jag tydligen inte. Jag känner inte mig själv längre. Jag är rädd för mig själv. Jag lämnas kvar ensam och medan min kropp skakar och säger att det är fel försöker jag att inte låta mina tårar träda fram och visa alldeles för mycket känslor.
Alla pratar runt omkring och jag vet att jag gör fel trots allt. Ett gäng, lämnar mig. Det andra gänget, lämnar mig också. Jag vill bara falla ihop på golvet - då kanske folk ser mig? Jag är en tom genomskinlig klump i en stor stor värld. Jag är så rädd för mig själv, jag är inte vacker, jag har aldrig varit vacker heller. Jag har bara blivit utesluten alldeles för många gånger. Jag har gråtit mig till söms - alldeles för många gånger. Jag har önskat mig ett annat liv - alldeles för många gånger. Ska jag aldrig få det jag vill, som inte är datorer, mobiler, kläder eller smink. Ska jag få ett liv där någon tycker om mig? Förlåt, jag skulle inte skrivit det där, för inget utav det kommer slå in.
Tom, tommare, tommast
som siluetter går jag, som i vatten släpar jag mina fötter förbi allt och alla, som världen stannat tar jag mig igenom dörröppning, som alla klagomål önsskar jag världen kunde förstå min önskan.
Apocalypse
Hon skapade världen. Hon gjorde den så fin.
Hon är själv så underbart vacker.
Hon är själv så underbart vacker.
Beautiful
Raised
Conflict, hatred, sadness. Pain.
Sorg.
Jag undrar ja... om mina ögon kommer vara röda när jag vaknar?
What You Know
"...She placed her hands on his shoulders, his warm breath was tasted her hair. He hugged her tighter, pulled her into a huge hug. The tears was started to rain on her cheekbones. It wasn't no meaning of this at all. They couldn't live together. She knew that. He knew that. Everyone was against it, everyone except one thing - the fate. It was always there for them, and for everyone else.
"Romeo I'm scared" She whispered and hugged him tighter and the tears started to rain faster down on her cheeks.
"Juliet, I'm here for you. Don't be afraid" He answered and placed a short kiss on her forehead. She looked up and was meeting his iceblue eyes. He was so calm and make her feel happiness again, he warmed her up in the coldest cold and made her always feel that there was something to fight for. A life beyond all boundaries where only Romeo and Juliet could live together. Happy and forever..."
Skulle jag kunna bli författare tro? Eller i alla fall skriva min egen version av Romeo & Juliet?
Shoreline
People always called it like that.
I always thought I can do it.
But I couldn't.
I'm clueless.
I'm the sadness itself.
I'm the worst person you ever met.
But I'm still in love with you.
I always thought I can do it.
But I couldn't.
I'm clueless.
I'm the sadness itself.
I'm the worst person you ever met.
But I'm still in love with you.
You Raise Me Up
Det sades att ni var kompanjoner.
Det sades att ni stod fast vid ert brödarskap.
Men ödet skilde er båda två åt.
Hamnade med händerna fulla av sten och sand.
Hamnade med händerna fulla med skatter och smycken.
Ni har glömt varandra alldeles för väl redan.
Det röda bandet som började allting brändes upp på bål.
Ni lever så nära men ändå så långt ifrån.
Ni kommer aldrig hitta tillbaks till varandra, ni har redan glömt bort er själva.
Det sades att ni stod fast vid ert brödarskap.
Men ödet skilde er båda två åt.
Hamnade med händerna fulla av sten och sand.
Hamnade med händerna fulla med skatter och smycken.
Ni har glömt varandra alldeles för väl redan.
Det röda bandet som började allting brändes upp på bål.
Ni lever så nära men ändå så långt ifrån.
Ni kommer aldrig hitta tillbaks till varandra, ni har redan glömt bort er själva.
Episode 1 - episode 19
Fattig flicka. Rik pojke.
Fattig pojke. Rik flicka.
Fattig pojke. Rik flicka.
heartless
try not to spoil the world we're living into
try not to destroy the one who's helping us stand up
try not to live without the love the hope was giving us
try not to create something new before you have finished the first
try not to destroy the one who's helping us stand up
try not to live without the love the hope was giving us
try not to create something new before you have finished the first
x Juliet
Tårar. Tunna genomskinliga pärlor på våta kinder.
Kärlek. Skyhöga pulserande hjärtan i takt med den älskande.
Deprimerad. Tystande lek i mörker utan ljus.
Sorg. Dystopier som aldrig kan återförenas.
Ensamhet. Livet vänder sig och tar en annan väg från den man älskar.
Kärlek. Skyhöga pulserande hjärtan i takt med den älskande.
Deprimerad. Tystande lek i mörker utan ljus.
Sorg. Dystopier som aldrig kan återförenas.
Ensamhet. Livet vänder sig och tar en annan väg från den man älskar.
Utkast: Jan. 20, 2013
Livet är så fint ibland. Här sitter man och gråter åt fantastiska filmer. Med så vackert budskap. En tjej lever sitt liv som en pojke, men är egentligen en prinsessa vars familj blivit mördad fjorton år tidigare, hon är sexton nu - möter en kille, sonen till kungen i landet och är egentligen förlovad med en annan tjej men både killen och tjejen blir förälskade i varandra. Lite som en dystopi faktiskt, bara att allt ligger bakåt i tiden. När vi ändå skriver här, vet ni vilken film jag menar? Jag menar förstår Romeo & Juliet.
Fenomenisk berättelse
Någon satt inne i det avlägsna rummet. Du skulle gå genom en lång korridor, in genom en dörr… Fortsätta gå och svänga till höger in till ett lite rum.
Fullt med krukväxter, tavlor, affischer, bilder, hyllor… Mitt inne i rummet, i en liten fåtölj satt där en gumma i gul kofta och kortklippt hår och blängde framför sig medan hennes minnen for runt i hennes huvud där hon satt och tittade på en kaktus.
Hon suckar, tittar tomt framför sig när hon sedan vänder blicken mot en tom vägg och tittar tomt framför sig.
Regnet puttrar mot fönsterrutan. Hon suckar igen och minnena placerar sig i ordning.
Mamma ger henne en puss på kinden och fäller upp den lilla kapuschongen där bak och knäpper den gula regnjackans små knappar. Hon står där i sin rosensköna klänning och håller i dörrhandtaget medan hon vinkar men hon märker inget som springer ner från alla långa små trappor.
Flickan springer ner på den lilla stigen och regnet slår tyst mot stenbeläggningen ute på gatorna. Husens små väggar och krossbara och en och annan tegelsten är lös.
Hon fortsätter springa tills jag närmar hon den lilla mataffären.
Flickan springer in och handlar för de små pengarna som hennes mamma gav henne att handla en påse med några karameller och en påse äpplen.
Hon kommer ut från affären när hon sedan ska bestämma vägen hem.
Ska det bli den ”vanliga” eller ska hon, som jag aldrig gjort förut gå igenom den lilla springan. Den som alla säger är farlig…
Hon tar ett kliv in, allt är tyst och mörkt, det har slutat regna.
När hon kommit över andra siden börjar det regna igen. Överallt hänger gatstolpar och elledningar. Sopor är slängda och mitt i en hög ligger någon.
Flickan springer fram, knuffar lite på den och den rör på huvudet. Sträcker fram handen så den kan få hjälp för att komma upp men den rör sig inte.
Är det en robot? Metallgubbe?
Hon skakar på huvudet och går. Steg låter ”blonk…blink blonk…” bakom henne, vänder sig om och han står bakom henne.
Hon hoppar upp och ner, springer runt figuren och hoppar igen, tar ett steg till och faller ner i en brunn, helt täckt av vatten.
Långt där nere ser hon skymten av andra figurer… Dom är sönder och har inget liv.
Han hjälper henne upp och går sin väg.
Hon vill bara springa efter honom, tills han stannar, vänder sig om och väntar in henne.
Hon lägger påsen med äpplen och karameller i fickan men några karameller rinner ut.
Figuren och hon springer runt.
Det blir vår, dom träffas fortfarande. Men han börjar bli för gammal. Plötsligt tar han hennes hand, håller den hårt för att visa att hon betyder något, rufsar henne i håret och hans skramliga tunna metallarmar vinkar för sista gången adjö.
Ett år senare springer hon tillbaks till platsen. Där ligger han, skramlig och död, utan liv på den gräsbetäckta marken med en vacker röd ros i handen. Hon tar upp den och ett blad faller av. Kramar den hårt inom henne innan hon fäller några tårar.
Och hon springer hem.
Hon springer in på sitt rum, gräver fram en stor låda och lägger rosen där i och skriver med stora fina bokstäver på lådan ”FIGGUR” och stoppar den under sängen.
Mormors varma röst hörs i vardagsrummet, hon springer ut till henne och kramar henne hårt. Du står utanför fönstret och tittar in i deras varma vardagsrum med öppen spis och en mormor och en flicka som kramas.
Den där öppningen till andra sidan. Den magiska öppningen. Du går igenom den till andra sidan. Där står han. Och det är vår. Han springer efter en liten flicka. Allt är som vanligt. Figur är ung, flickan är inte längre sorgsen och det är bara du som gråter. Glädjetårar.
Någon satt inne i det avlägsna rummet. Du skulle gå genom en lång korridor, in genom en dörr… Fortsätta gå och svänga till höger in till ett lite rum.
Fullt med krukväxter, tavlor, affischer, bilder, hyllor… Mitt inne i rummet, i en liten fåtölj satt där en gumma i gul kofta och kortklippt hår och blängde framför sig medan hennes minnen for runt i hennes huvud där hon satt och tittade på en kaktus.
Hon suckar, tittar tomt framför sig när hon sedan vänder blicken mot en tom vägg och tittar tomt framför sig.
Regnet puttrar mot fönsterrutan. Hon suckar igen och fäller en stor sorgsen tår, av bortglömda minnen.
Fullt med krukväxter, tavlor, affischer, bilder, hyllor… Mitt inne i rummet, i en liten fåtölj satt där en gumma i gul kofta och kortklippt hår och blängde framför sig medan hennes minnen for runt i hennes huvud där hon satt och tittade på en kaktus.
Hon suckar, tittar tomt framför sig när hon sedan vänder blicken mot en tom vägg och tittar tomt framför sig.
Regnet puttrar mot fönsterrutan. Hon suckar igen och minnena placerar sig i ordning.
Mamma ger henne en puss på kinden och fäller upp den lilla kapuschongen där bak och knäpper den gula regnjackans små knappar. Hon står där i sin rosensköna klänning och håller i dörrhandtaget medan hon vinkar men hon märker inget som springer ner från alla långa små trappor.
Flickan springer ner på den lilla stigen och regnet slår tyst mot stenbeläggningen ute på gatorna. Husens små väggar och krossbara och en och annan tegelsten är lös.
Hon fortsätter springa tills jag närmar hon den lilla mataffären.
Flickan springer in och handlar för de små pengarna som hennes mamma gav henne att handla en påse med några karameller och en påse äpplen.
Hon kommer ut från affären när hon sedan ska bestämma vägen hem.
Ska det bli den ”vanliga” eller ska hon, som jag aldrig gjort förut gå igenom den lilla springan. Den som alla säger är farlig…
Hon tar ett kliv in, allt är tyst och mörkt, det har slutat regna.
När hon kommit över andra siden börjar det regna igen. Överallt hänger gatstolpar och elledningar. Sopor är slängda och mitt i en hög ligger någon.
Flickan springer fram, knuffar lite på den och den rör på huvudet. Sträcker fram handen så den kan få hjälp för att komma upp men den rör sig inte.
Är det en robot? Metallgubbe?
Hon skakar på huvudet och går. Steg låter ”blonk…blink blonk…” bakom henne, vänder sig om och han står bakom henne.
Hon hoppar upp och ner, springer runt figuren och hoppar igen, tar ett steg till och faller ner i en brunn, helt täckt av vatten.
Långt där nere ser hon skymten av andra figurer… Dom är sönder och har inget liv.
Han hjälper henne upp och går sin väg.
Hon vill bara springa efter honom, tills han stannar, vänder sig om och väntar in henne.
Hon lägger påsen med äpplen och karameller i fickan men några karameller rinner ut.
Figuren och hon springer runt.
Det blir vår, dom träffas fortfarande. Men han börjar bli för gammal. Plötsligt tar han hennes hand, håller den hårt för att visa att hon betyder något, rufsar henne i håret och hans skramliga tunna metallarmar vinkar för sista gången adjö.
Ett år senare springer hon tillbaks till platsen. Där ligger han, skramlig och död, utan liv på den gräsbetäckta marken med en vacker röd ros i handen. Hon tar upp den och ett blad faller av. Kramar den hårt inom henne innan hon fäller några tårar.
Och hon springer hem.
Hon springer in på sitt rum, gräver fram en stor låda och lägger rosen där i och skriver med stora fina bokstäver på lådan ”FIGGUR” och stoppar den under sängen.
Mormors varma röst hörs i vardagsrummet, hon springer ut till henne och kramar henne hårt. Du står utanför fönstret och tittar in i deras varma vardagsrum med öppen spis och en mormor och en flicka som kramas.
Den där öppningen till andra sidan. Den magiska öppningen. Du går igenom den till andra sidan. Där står han. Och det är vår. Han springer efter en liten flicka. Allt är som vanligt. Figur är ung, flickan är inte längre sorgsen och det är bara du som gråter. Glädjetårar.
Någon satt inne i det avlägsna rummet. Du skulle gå genom en lång korridor, in genom en dörr… Fortsätta gå och svänga till höger in till ett lite rum.
Fullt med krukväxter, tavlor, affischer, bilder, hyllor… Mitt inne i rummet, i en liten fåtölj satt där en gumma i gul kofta och kortklippt hår och blängde framför sig medan hennes minnen for runt i hennes huvud där hon satt och tittade på en kaktus.
Hon suckar, tittar tomt framför sig när hon sedan vänder blicken mot en tom vägg och tittar tomt framför sig.
Regnet puttrar mot fönsterrutan. Hon suckar igen och fäller en stor sorgsen tår, av bortglömda minnen.
Read all about it
The world is clueless
There's nothing to do
Everyone thinks they know everything
You're wrong because
You don't know me
You don't feel me
You don't understand me
I've been everywhere
Looking for you
Where have you been?
The one who know me better than anyone?
There's nothing to do
Everyone thinks they know everything
You're wrong because
You don't know me
You don't feel me
You don't understand me
I've been everywhere
Looking for you
Where have you been?
The one who know me better than anyone?
Spotlight
Failade med att ändra design på bloggen... så den ser grymt konstig ut för tillfället, borde egentligen hitta någon som kan visa mig hur allt fungerar... MEN MÅSTE ÄNDÅ PLUGGA TILL MUNTLIGT SO-"PROV" till imorn och typ 10-20 ord på engelska. Och min mamma sa tydligt att hon skulle förhöra mig för en timme sedan men sitter istället och tittar på film. Bra familj ja, min pappa och bror tittar också på filmen. Börjar bli lite smått stressad nu.
Zaragoza
I'm going, I'm going to Spain in March. Will get to see a whole new world. Going with about half the class and a few others from pararell classes. Are you coming to? The email is sent to the teacher who fixes air tickets tomorrow. I feel relieved eager and nervous. A decision. A big decision when I do not read Spanish - reads French. In March, I sit on the flight to Spain and will stay with a Spanish student, will speak English with them though. Since the third week of May, they hit and will stay with us. Happy, frustrated, sad, excited, overwhelmed, anxious, skeptical and shocked. Too much emotion. Do you feel the same?
I'm writing in english because of no exactly reason. A little desperate because I wanted to write in english from now on....
Cry me a river
I'm clueless
I'm like a bubble
I'm different
I'm sad
I'm hurt
I'm relief
I'm cracked
I'm just being me
I'm like a bubble
I'm different
I'm sad
I'm hurt
I'm relief
I'm cracked
I'm just being me
Musikteori
fyra svarta fåglar
tunna grenar
högt uppe i toppen
fyra svarta fåglar
flög sin väg
tunna grenar
högt uppe i toppen
fyra svarta fåglar
flög sin väg
Fighter
Världen sliter mig itu
Glöden i glädjen har slocknat sedan länge
Blodet strilar nerför min kropp
Sårskorporna växer sig större
Fötterna går utan vägledning
Hjärtat blixtrar och dundrar
Säger att allt jag gör är fel
Att allt är mitt fel
Jag går till skolan och lämnar skolan
Kommer hem och kastar min slöa kropp på sängen
Försvinner i andra världar
Försvinner i mörker
När dör jag?
Glöden i glädjen har slocknat sedan länge
Blodet strilar nerför min kropp
Sårskorporna växer sig större
Fötterna går utan vägledning
Hjärtat blixtrar och dundrar
Säger att allt jag gör är fel
Att allt är mitt fel
Jag går till skolan och lämnar skolan
Kommer hem och kastar min slöa kropp på sängen
Försvinner i andra världar
Försvinner i mörker
När dör jag?
The Stars That Fell Over That Night
The father traveled the steps against the night sky
Put the rope around his boy's skinny hips and tied on
Held tight to the rope before the boy leaned the steps
The boy began climbing until the father dropped the rope
He climbed farther up at the stars
Until he came up to a glowing star
The boy's clumsy fingers followed the star's contours before he tied it
He put the star in his arms before he started climbing down towards his dad
He had caught a star, his very own star.
Princess of China
There was a time
A girl came to our world
Make the world shake
Make everyone confused
But then she was making something wonderful
She created a new world
She make everyone smile and laugh
She makes friends och was the princess of happiness
She, was the princess of China
Att leva, att dö
Jag undrar fortfarande hur det känns att leva.
Hur det känns när ett hjärta dunkar och slår inom en.
Hur ögonen öppnas och stängs för nya möjligheter och ögonblick.
Hur.. hur allting egentligen får sin början.
Varför valde jag det här livet? Om jag inte valde det, varför fick jag det?
Hur det känns när ett hjärta dunkar och slår inom en.
Hur ögonen öppnas och stängs för nya möjligheter och ögonblick.
Hur.. hur allting egentligen får sin början.
Varför valde jag det här livet? Om jag inte valde det, varför fick jag det?
Veckans bild - v. 2
Hade tänkt att göra en ny sorts sak på min blogg, mest för att pröva på, en "veckans bild" där jag lägger upp den bilden jag ritat under veckan som jag är mest nöjd med. Och för denna veckan tar jag dock den senaste bilden jag ritat, och tänker faktiskt inte beskriva bilden heller utan vill att ni ska få berätta vad ni får för budskap av den, eller vad ni tänker på när ni ser den. Det är vecka 2 nu. Och jag chansar att jag kommer hålla på med detta ett tag, blir en kul sak till bloggen, nytt ^^
Så, här kommer veckans bild:
Så, här kommer veckans bild:
Svart/vit mössa - mörka kläder och mörka skor
känslan du får när du är ute med hunden och det känns som om någon följer efter dig, det är mörkt ute och personen bär mörka kläder. Personen tar exakt samma väg som du, börjar med att gå ut från en ingång till bostadshusen, tittar sig lite omkring innan personen tar samma väg som du tar. Du börjar skynda på stegen och när din hund nosar tittar du bakåt och ser personen gå med långsamma steg mot dig, skiljer ungefär 10-20 meter mellan er. Du skyndar dig iväg när hunden nosat klart och tar en genväg in genom bostadshusen. Springer längs villorna och när du är ute på gatan som finns mellan alla gator av hus ser du personen igen. Du springer hem, låser upp med darrande händer och din mamma frågar varför du kom hem tidigt och du svarade "det är kallt" innan du går in på ditt rum och måste fundera över om personen ville dig något illa, eller bara var ute efter dig..
Konungens återkomst
"Jag visste att du skulle hitta mig."
"Det gjorde jag."
"Tänker du lämna mig."
"Nej, Merry jag tänker behålla dig."
Kimi ni Todoke
Paper airplanes fill the sky
Swept away by the wind
"The real one won't shine."
The answer has been given
Let's blow a bubble
Though it'll likely burst before reaching the sky
Who do I want to know better?
This moment won't last forever
Though I want to keep watching you till the end of time
Paper airplanes fill the sky
Swept away by the wind
Please, find the right one.
Blood
Blod, min dröm bestod mestadels av blod. Det började med att jag gick in i ett vitt stort hus med stora öppna fönster och fantastisk utsikt, som ett drömhus egentligen. Men så råkar jag komma in i något rum, eller inte direkt ett rum utan en sorts inomhusträdgård. Jag går runt som i en djungel därinne. Träden växer sig längs alla fönstren och blommor och klängväxter ligger över golvet. Men så får jag syn på någon bakom ett par buskar och jag springer ut från rummet igen. Jag springer upp på övervåningen och efter mig kommer två män med vassa knivar på, två stycken män som tänker döda mig och stycka mig med deras knivar. Jag springer in i ett badrum och låser dörren kvickt och tittar mig omkring efter en utväg. Men så ser jag hur blod flyter upp längs badkarskanten och svämmar över och ner på golvet. Från handfaten och toaletten svämmar blod över och jag gör allt för att undvika det, jag springer direkt mot ett litet fönster och försöker klämma mig igenom den lilla öppningen. Samtidigt som dörren flyger upp och de båda männen riktar knivarna mot mig samtidigt som blodet dränker oss tre i röd flytande vätska. Ganska tjock vätska. Jag ger upp och faller till golvet, klamrar mig fast i handfaten och gör allt för att inte blodet ska ta mig.
Varför blod? Varför mördare? Varför drömhus? Varför inomhusträdgård? Varför skyggad man?
Varför blod? Varför mördare? Varför drömhus? Varför inomhusträdgård? Varför skyggad man?
Jag hoppas det händer igen
Jag är inte den enda som sett honom le, men en gång var vi ensamma, och det var som om han log för bara mig.
EXO - names meanings
Lu Han - 鹿晗 - ‘Lu’ is a family name (and ‘deer’!), ‘Han’ is ‘predawn’.
Baekhyun - 卞白賢 - 변백현 - Byun Baek-Hyun - (‘baek’ means ‘white, pure, unblemished’, ‘hyun’ means ‘virtuous, worthy, good, able’)
Chanyeol - 朴燦烈 - 박찬열 - Park Chan-Yeol - (‘chan’ means ‘vivid, illuminating, bright’) (‘yeol’ means ‘fiery, violent, vehement, ardent’)
Tao - 黃子韜 - Huang Zitao - ‘Huang’ is a family name. ‘Zi’ means ‘offspring, child, fruit, seed of, 1st terrestrial branch’, ‘tao’ means ‘sheath, scabbard, bow case’.
Kai - 金鐘仁 - 김종인 - Kim Jong-In - (‘jong’ means ‘clock, bell’) (‘in’ means ‘humaneness, benevolence, kindness’)
Sehun - 吳世勛 - 오세훈 - Oh Se-Hun - (‘se’ means ‘generation, world, era’) (‘勛’ does not appear to be an official Korean hanja. But the Chinese character means ‘meritorious deed, merits, rank’)
Baekhyun - 卞白賢 - 변백현 - Byun Baek-Hyun - (‘baek’ means ‘white, pure, unblemished’, ‘hyun’ means ‘virtuous, worthy, good, able’)
Chanyeol - 朴燦烈 - 박찬열 - Park Chan-Yeol - (‘chan’ means ‘vivid, illuminating, bright’) (‘yeol’ means ‘fiery, violent, vehement, ardent’)
Tao - 黃子韜 - Huang Zitao - ‘Huang’ is a family name. ‘Zi’ means ‘offspring, child, fruit, seed of, 1st terrestrial branch’, ‘tao’ means ‘sheath, scabbard, bow case’.
Kai - 金鐘仁 - 김종인 - Kim Jong-In - (‘jong’ means ‘clock, bell’) (‘in’ means ‘humaneness, benevolence, kindness’)
Sehun - 吳世勛 - 오세훈 - Oh Se-Hun - (‘se’ means ‘generation, world, era’) (‘勛’ does not appear to be an official Korean hanja. But the Chinese character means ‘meritorious deed, merits, rank’)
Resan är viktigare än målet
Paradoxal, Svårfångad
Defekt, Omutlig, Disharmonisk
Sentimental, Sylfidisk
Resonabel
Akt Slut.
Defekt, Omutlig, Disharmonisk
Sentimental, Sylfidisk
Resonabel
Akt Slut.
Ignorance
Det har blivit en invation, en invation av frågor utan svar.
Det har blivit en kamp, en kamp av känslor som sviker.
Det har blivit en skyldighet, en skyldighet att man ska vara som alla andra.
Det har blivit ett moment, ett moment då man inte kan hålla sina löften.
Det har blivit ett krigsfält, ett krigsfält rakt inne i ditt hjärta.
Uppsvullen ömhet
Medlidande
Ditt hjärta skvalar
Ditt hjärta plågas
Ditt hjärta dyrkar
Ditt hjärta upphör
I hans hesa röst och rufsiga hår
Ditt hjärta skvalar
Ditt hjärta plågas
Ditt hjärta dyrkar
Ditt hjärta upphör
I hans hesa röst och rufsiga hår
Underbar
Stående framför spegeln
Ensam tyst och kal
Tunn benig 45 kg
Hon vara för sig själv, orkar inte mer
Två fingrar i halsen och får upp alla problem
Spegeln tar upp det positiva
Äter upp allting inifrån
Självkänslan
Den positiva tjejen är borta sedan länge
Men här står du och kritiserar hennes utseende
Tänk efter vad du gör innan känslorna tynger ner
hennes kropp som lyser in i spegeln
Ta ett initiativ och rädda henne inifrån
Säg hej och glöm det förflutna, alla väntar på ditt svar
Ensam tyst och kal
Tunn benig 45 kg
Hon vara för sig själv, orkar inte mer
Två fingrar i halsen och får upp alla problem
Spegeln tar upp det positiva
Äter upp allting inifrån
Självkänslan
Den positiva tjejen är borta sedan länge
Men här står du och kritiserar hennes utseende
Tänk efter vad du gör innan känslorna tynger ner
hennes kropp som lyser in i spegeln
Ta ett initiativ och rädda henne inifrån
Säg hej och glöm det förflutna, alla väntar på ditt svar
Mitt hjärta exploderar
MITT HJÄRTA EXPLODERAR
Varje gång du ser honom eller henne exploderar ditt hjärta. Du fylls av en känsla som är obeskrivlig. En känsla så stark att du bara vill bryta dig ut. Ut ur ditt lilla skal till skinn. Rusa runt och hoppa omkring. Men du står still och antagligen stirrar på personen. Det är ditt hjärta som hoppar och blodet som rusar istället. Pulsen är skyhög. När han eller hon sedan vänder blicken åt ditt håll stannar pulsen. Era blickar kanske möts och du bara står där. Som en stel staty. Allt fryser till is och det är bara den där personen som har värme nog att tina upp dig. Men att ta sig dit bort är omöjligt och chansen att värmen kommer till dig är liten. Så du står kvar. Väntar på att ett mirakel ska ske. Men det var inte din tur idag.
Varje gång du ser honom eller henne exploderar ditt hjärta. Du fylls av en känsla som är obeskrivlig. En känsla så stark att du bara vill bryta dig ut. Ut ur ditt lilla skal till skinn. Rusa runt och hoppa omkring. Men du står still och antagligen stirrar på personen. Det är ditt hjärta som hoppar och blodet som rusar istället. Pulsen är skyhög. När han eller hon sedan vänder blicken åt ditt håll stannar pulsen. Era blickar kanske möts och du bara står där. Som en stel staty. Allt fryser till is och det är bara den där personen som har värme nog att tina upp dig. Men att ta sig dit bort är omöjligt och chansen att värmen kommer till dig är liten. Så du står kvar. Väntar på att ett mirakel ska ske. Men det var inte din tur idag.
Han eller hon vänder bort sin blick som har vilat på dig i mindre en och en halv sekund, kanske inte ens det, stänger sitt skåp och går vidare. Bort från dig. En svag bris av omtumlan sveper över dig och du kan röra på dig. Allt detta händer på så få sekunder att ingen annan än du märker det. Men just den kontakten ni fick lever vidare hela dagen. Även fast det hänger roliga eller härliga andra saker under dagen kan du inte tänka på mer en den sekunden.
Dessa stunder är guldvärda. De gör din dag mer värd. Vid varje liten tanke över det känns det som ditt hjärta får en extra kick. Att sväva på moln kan låta extremt men det känns nästan så. I vissa ögonblick känns det som om ditt hjärta ska explodera med överdos av känslor.
Samtidigt som det känns så olyckligt över att du inte kan få just den personen eller över att du inte riktigt har försökt att fånga den heller, så känns det bra över att få känna kärlek. Att veta att någonstans därute finns det någon för dig. Som kollar så på dig som du har gjort mot den du gillar. Att veta att en dag kommer det att vara du och han/hon. Det är värt att tänka på, tycker jag.
The Lion's roar
Den senaste bilden består av två delar, en del där jag började med att rita läpparna och sedan tog huden, och till sist, på den andra bilden, ögonfransarna, ögonbrynen och håret. Måste ändå fortsätta träna på hår, godnatt med er.
Lunafly
Slagit mitt rekord nu, eller ja, sedan i eftermiddags redan faktiskt. Tack för hjälpen hittills.. lite till så blir jag mer än nöjd <3
Sakurasou no Pet na Kanojo
"Talking with her gave me a strange feeling, like she was looking through me. Looking at me, but not at me. Like she wasn't a part of this world."
tävling
tävling mellan mig och två killar från klassen och den här gången ska jag vinna...!
gäller att få flest tittar och kommentarer på bloggen! killarna skapade bloggen idag för att tävla mot mig, och jag för runt en månad sedan, imorgon fyller min blogg en månad ^^
Så vad gör ni då? Tänker ni satsa på mig eller killarnas tråkiga blogg med en matta på framsidan och en massa egobilder? D:
Skolan är tänd och lektionerna väntar
Skolan har börjat. Man sitter 20 minuter tidigare än skolan börjar i korridoren med datorn i famnen, internet är segt, allt är tyst för nästan ingen har kommit än. Man sitter och lyssnar på musik. Funderar på att börja jobba på en bild man utlovat till en kille i klassen. 10 kr får jag om jag ritar av Malcolm B från x-factor. Dem pengarna hoppas jag att jag ska kunna få, även om jag inte får tills hans ansikte. Men så kommer en tjej från klassen, och man inte är så ensam längre. Ska gå, vår musiklektion börjar snart.
Skolan är tänd och lektionerna väntar
Skolan har börjat. Man sitter 20 minuter tidigare än skolan börjar i korridoren med datorn i famnen, internet är segt, allt är tyst för nästan ingen har kommit än. Man sitter och lyssnar på musik. Funderar på att börja jobba på en bild man utlovat till en kille i klassen. 10 kr får jag om jag ritar av Malcolm B från x-factor. Dem pengarna hoppas jag att jag ska kunna få, även om jag inte får tills hans ansikte. Men så kommer en tjej från klassen, och man inte är så ensam längre. Ska gå, vår musiklektion börjar snart.
När jag går ner
Orkar inte med mera. Världen kommer fortsätta snurra tills jordens undergång. Solen kommer fortsätta dela ut ljus till oss tills den släcks, och jag, jag kommer vara död om ett par år. Jag vill inte det här. Så fort jag blundar är det döden jag ser. Allra värst är det på natten, när det inte finns något som kan hålla mig sysselsatt och inget som distraherar mig. Då kommer mörkret och lägger sig som ett tungt täcke samtidigt som döden fyller min kropp.
Kalla fakta
Hur kan man ta andras människors frihet? Hur kan man ta andra liv ifrån någon annan? Hur kan man ta andras identiteter? Ni ger familjer i fattiga länder, städer och byar knappt råd med mat på bordet och ger dem en sjättedelen av en normal lön. DEM GÖR ARBETET FÖR ATT VI SKA HA NÅGRA KLÄDER PÅ OSS. Ska börja skänka gamla kläder nu, då det finns folk som kan få bättre nytta av dem.
drömde du om mig?
Ni vet hur det är ibland när man bara vill vara så jävla nära men hur nära man än kommer är man aldrig tillräckligt nära? Precis så. När hjärtat gör ont för att det dunkar lite för hårt och man vill få det att lugna ner sig men det går liksom inte. Precis så. När man tittar på telefonen och helst av allt vill plocka upp den och ringa och aldrig lägga på. Så känner jag.
Mitt hus brinner
Om mitt hus skulle brinna, så skulle jag ta med mitt liv. Vad skulle ni ta med er?
Sunday Enlightement
'I am afraid of the dark,' she said.
'I am your torch,' he replied.
- Michael Faudet
'I am your torch,' he replied.
- Michael Faudet
First Aid Kit
Some people are old at 18 and some are young at 90... time is a concept that humans created
Du sparkar mig och jag ställer mig upp
Jag trodde att du saknade mig
Jag trodde jag saknade dig med
Men jag hade väl bara fel, igen
Poppy Hill
It's like you never had exist
When people wrote like that
Saying those words "I miss you"
And then realizing that they never spoke with you
People has never said those words to me
Not those people I want to pronounce these words
It's so easy for you to say that to me
But you never even show me an emotion
Every night I was crying harder and in deepest thought
When people at the same day said they never wanted me
Even if you said that "you're fat" or "I don't like you"
I always wanted you to pronounce these words
Don't you trust I can hold these words like a secret?
Don't you trust me at all from all beginning
What have I ever done to you for make you hating me?
Say that to me, is it me or is it just you who making the situation so unfair?
I just wanted you to pronounce these words
Three words... please said that to me
I want to be happy again, like I was when I was younger, before the school has started
And I never being bullied, from all of you, and you, my deer did it to
I'm waiting for these words
"I miss you"
Like I said
I miss the old you when you moved to my heart and the first time I've being fallen in love with you
When people wrote like that
Saying those words "I miss you"
And then realizing that they never spoke with you
People has never said those words to me
Not those people I want to pronounce these words
It's so easy for you to say that to me
But you never even show me an emotion
Every night I was crying harder and in deepest thought
When people at the same day said they never wanted me
Even if you said that "you're fat" or "I don't like you"
I always wanted you to pronounce these words
Don't you trust I can hold these words like a secret?
Don't you trust me at all from all beginning
What have I ever done to you for make you hating me?
Say that to me, is it me or is it just you who making the situation so unfair?
I just wanted you to pronounce these words
Three words... please said that to me
I want to be happy again, like I was when I was younger, before the school has started
And I never being bullied, from all of you, and you, my deer did it to
I'm waiting for these words
"I miss you"
Like I said
I miss the old you when you moved to my heart and the first time I've being fallen in love with you
Vi döper henne till Esmeralda och hoppas att tårarna blir till guld
Mörkt & tråkigt
Den tysta våren, då giftet tog bort fåglarnas sång
Du,
ser du pojken som sitter på den icke oljade bron med ett metspö framför sig? Ljushyad är han och med mörkt brunt hår och bärnstensögon. Nere i ån simmar stora feta laxar omkring men vill inte nappa på pojkens brödbit som hänger i änden. Ett par tjugotal meter bort från bron och ån växer sig en stor hög stenmur fram täckt av klängväxter och full med mossa. Bakom muren ligger borggården. Muren runt borggården förklarar var gränsen går mellan mänsklig och omänsklig. Om du är mänsklig stannar du innanför portarna, men är du inte det, stannar du utanför. Det är en grå dag. Vinden sträcker sig över ån och blåser sönder de tunnaste grenarna på lönnträden alldeles inne på stranden. Pojken sitter stilla, nästan orörlig. Men så börjar han skratta. Ett högt skratt som får honom att glömma bort att en lax nappar på hans brödbit, som får honom att glömma bort muren runt borggården. Som får honom att glömma bort dig. För du har väl sett honom? Pojken menar jag, som sitter där på bron, ljushyad är han med mörkt brunt hår, och skrattar.
ser du pojken som sitter på den icke oljade bron med ett metspö framför sig? Ljushyad är han och med mörkt brunt hår och bärnstensögon. Nere i ån simmar stora feta laxar omkring men vill inte nappa på pojkens brödbit som hänger i änden. Ett par tjugotal meter bort från bron och ån växer sig en stor hög stenmur fram täckt av klängväxter och full med mossa. Bakom muren ligger borggården. Muren runt borggården förklarar var gränsen går mellan mänsklig och omänsklig. Om du är mänsklig stannar du innanför portarna, men är du inte det, stannar du utanför. Det är en grå dag. Vinden sträcker sig över ån och blåser sönder de tunnaste grenarna på lönnträden alldeles inne på stranden. Pojken sitter stilla, nästan orörlig. Men så börjar han skratta. Ett högt skratt som får honom att glömma bort att en lax nappar på hans brödbit, som får honom att glömma bort muren runt borggården. Som får honom att glömma bort dig. För du har väl sett honom? Pojken menar jag, som sitter där på bron, ljushyad är han med mörkt brunt hår, och skrattar.
Under tiden
Det finns mitt i skogen en oväntad glänta
som bara kan hittas av den som gått vilse.
som bara kan hittas av den som gått vilse.
Mer än ögat ser
"...Utanför väntade hennes väsen. Alla Keenans vakter var borta - alla utom Evan, som stannat kvar som ledare för hennes nya vaktstyrka. Det hade muttrats mycket om det - ett sommarväsen i ledningen för den nya Vinterdrottningens vaktstyrka - men ingen hade rätt att ifrågasätta hennes val. Inte nu längre. Hon gick mot flodbanken, följd av sex av de vakter Evan valt ut bland vinterväsendena som de mest pålitliga. De sa ingenting. Vinterväsendena pratade inte mycket, inte som de banala sommarflickorna.
Som om hon alltid hade gjort det knackade Donia med staven mot marken och sände ner frusna fingrar i jorden, en försmak av den vinter som snart skulle komma. Bredvid henne gick Sasha med långa kliv. Donia gick tyst ut på flodens nu frusna yta. Hon tittade upp mot stålbron som gick över floden och som inte längre var farlig - inte för Vinterdrottningen - vände upp huvudet mot den grå himlen och öppnade munnen. Vinden ven ur hennes mun, istappar bildades på brons metalldelar..."
Rubrik
Dreams, i was dreaming again
Varje natt dyker han upp. En biroll i drömmen, eller varför inte huvudrollen? När man tänker efter så handlar mina drömmar nästan om samma saker. Antingen blir jag jagad av någon, eller så måste jag skydda någon, eller så flirtar killen jag tycker om, med mig, ibland utan förvarning, ibland inte. Ibland brister den röda tråden och vi kommer in i en annan sorts konversation, ibland rullar den på och blir ibland alldeles för lång. Den snurrar sig och viker sig. Sträcker sig och lägger sig i former. Intressanta former. Linjer. Streck.
Jag drömde en dröm för ett tag sedan, jag blev jagad av ett par svartklädda män med vapnen i famnen, det var som att springa i en lång korridor utan slut. Sedan såg jag en öppen dörr i slutet av korridoren, jag sprang rakt ut och allt var vitt. Jag föll, kände hur håret började slitas av från mitt hår av den kraft som jag föll från. Mina tänder började lossna och jag tappade en bok jag hade i famnen. Jag försökte förgäves få tag i den igen men den flög upp och hamnade i famnen på en utav männen. Så fort jag landat på marken vaknade jag.
Jag drömde en dröm för ett tag sedan, jag blev jagad av ett par svartklädda män med vapnen i famnen, det var som att springa i en lång korridor utan slut. Sedan såg jag en öppen dörr i slutet av korridoren, jag sprang rakt ut och allt var vitt. Jag föll, kände hur håret började slitas av från mitt hår av den kraft som jag föll från. Mina tänder började lossna och jag tappade en bok jag hade i famnen. Jag försökte förgäves få tag i den igen men den flög upp och hamnade i famnen på en utav männen. Så fort jag landat på marken vaknade jag.
Sedan drömde jag en annan dröm. Jag satt på en brygga då den jag tycker om satt mitt emot mig och kompade på hans gitarr. Han log mot mig, och det var gryning. Men så plötsligt hördes ett skrik som fick oss båda att rycka till, jag reste mig hastigt upp och sprang uppför bryggan. Följde skriket som ledde till en kyrkogård. Svartklädda män bar på en crémevit kista med blodröda detaljer på, genom gravarna ut mot en utav de rikares gravstenar. De hade redan grävt fram ett hål när jag kom fram och rusade in, jag försökte förgäves trycka mig fram för att se ansiktet på den som låg i kistan för locket var bortplockat. Men precis när jag tryckt mig igenom och skulle titta låg det ingen i kistan.. där vaknade jag.
Faktum är att jag drömmer rätt så dramatiska drömmar.
Faktum är att jag drömmer rätt så dramatiska drömmar.
Måndagsbarn
Han bara blundar för tårarna som rinner. Han bara blundar för världen utanför. Han bara blundar över det faktum att han fick henne att bli sårad. Han bara blundar för att han inte vågar erkänna hans egna känslor för den person som står framför honom.
My father said, don't you worry
Utökat mitt förråd under morgonen. Tretton nya pennor. Något mer mäktigare att måla med. Vad ska ni göra idag?
Utkast: Jan. 02, 2013
Jag ska inte sitta upp såhär sent på kvällarna. Förra året väckte min pappa mig vid klockan ett. Det var hur skönt som helst. Men nu när mamma inte jobbar nere i stan längre, utan jobbar hemma så har hon fått för sig att väcka mig klockan nio. Det stör mig något otroligt... Hahah. Mina nyårslöften? Bli smalare, sätta igång och börja teckna och skriva mer på allvar. Bli ambitiösare i skolan och sluta bita på naglarna. Och sedan förklara mina känslor för den jag tycker om... that's it. Tittar på en film nu förresten, en anledning till att jag inte kan stänga av datorn.
Den tysta våren, då giftet tog bort fåglarnas sång
You’re on a different road, i’m in the milky way
You want me down on earth, but i am up in space
You’re so damn hard to please, we gotta kill this switch
You’re from the 70’s, but i’m a 90’s bitch
Simmar, ni har lärt er
Hela eftermiddagen gick åt att spela sims. Mitt sims har tidigare stängt av sig mitt i spelet så jag var noga med att spara emellan. Även om simset dog ut 2 gånger så jag fick starta om. Men några bilder på huset och simmarna blev det allt.
Små stjärnor lyser också i mörkret
I don't mind it, I don't mind if you're overrated.
Or if you're staring at the edge of the world.
But keep in mind that I'm a sore eye, with blurry vision.
But I can see yeah it has to be you love, that I've been dreaming of.
And if we climb this high, I swear we'll never die.
They sing along
All the nightmares you'll see tomorrow
All the stars on your ceiling they glow
But not for you
Through the trees I'll blow
And then you said you can't believe
Genius only comes along in storms of fabled foreign tongues
Tripping eyes and flooded lungs
Northern downpour sends its love
Baby, take it off
Checkered thighs on a pretty pawn
This vicious velvet ain't enough
So baby, make a move
My neon eyes are set on you
The devil's language taste of desire
I got my stitches stitched, I got my fixes fixed,
In my aching head, I got my kisses slit.
Our gossip lips stuttered every word I said, I said,
I got your love letters, corrected the grammar and sent them back.
It's true romance is dead, I shot it in the chest then in the head.
And if the sun comes up will it tear the skin right off our bones
And then as razor sharp white teeth rip out our necks I saw you there
Someone get me to the doctor, someone get me to a church
Where they can pump this venom gaping hole
And you must keep your soul like a secret in your throat
I met a girl stuck in her ways
She found a boy she knew she'd change
I changed my clothes, my hair, my face
To watch us go our separate ways
She said we've grown apart for sometime
But then she found somebody new
I hope Mr. Right puts up with all the bullshit that you do
~
Om du fortsätter göra det du gör, då kommer du fortsätta få det du får
Livet är kort. Ett nytt år har börjat. Och jag ligger fortfarande i sängen.
Första inlägget 2013!
Inleds med bilder!
Jag, min bror och ett par grannar gick ut till vägkrönet, när de här bilderna togs. Så jag stod både och fotograferade samt filmade, då det är väldigt svårt att få fyrverkeri på bild..
