grumble.blogg.se

Hans hus fanns inte kvar längre. Nerrivna tapeter hängde tappert kvar på de beigefärgade väggarna. Dörren var uppsparkad och låg i träbitar och flisor överrallt över golvet. Inte en enda möbel fanns kvar i huset. Det fick mig att må illa. "Hallå!" Skrek jag i hallen när jag sprang in och tittade mig omkring. Fönsterrutorna var krossade och träflisor fastnade mellan mina tår som fick mig att vilja skrika av smärta. En smärta så värre än en spikmatta.

Jag tryckte jackan närmare kroppen, kylan från de öppna fönsterna letade sig genom alla krypin mellan alla mina klädersplagg och lade sig som ett tunt lager is på min hud. Jag sprang uppför en trappa och tittade mig omkring med smärta och oro inlindade i mina tunt blågrå ögons färg. Dysterheten fyllde mina ögon till bredden som fick mina ögons färga falla från ögonen i samma likblågråa färg som mina ögon var uppbyggd av.

"HALLÅ!?" Skrek jag igen, högre och med sprucken röst. Men huset var tomt. Jag föll handlöst mot golvet med händerna som försökte stoppa min ögonfärg att fortsätta falla. Men icke. Han hade lämnat mig och jag visste nu, att han aldrig skulle komma tillbaks igen.