grumble.blogg.se

Since the day I realized that this was love
I stopped being able to talk to you well
I was self-conscious and hesitant
And like a coward would quickly look down
You broke down the walls around the heart of someone like me
At that time, when you told me I could do it,
Something throbbed deep inside my chest
I had a feeling I could do my best
The days I cried and yearned
And the days we dearly touched
I won’t forget, now and forever, they shine.

The days we laughed together
And the days I prayed from far away
All the feelings I felt for the first time with you
Are precious treasures.

Smärtan slår honom i huvudet ännu en gång. Han kan inte tänka klart.                                                                  

För mycket att tänka på, hans puls är skyhög och han kan inte kontrollera någonting.

 

Inte för att någon bryr sig ändå, inte för att någon föraktligt ser något alls.

 

Tyst är omvärlden. Blixtar slår ner på honom och marken under honom börjar rasa. Hela hans värld går i bitar och det finns ingen som kan rädda honom. Omvärlden lyssnar aldrig, så han har lämnat den bakom honom.

 

Hungern talar för sig själv och han lägger armarna om magen för att förstumma otrevliga ljud att komma från hans omvärld och väcka omvärlden till liv. För alla i omvärlden sover, alla utom honom. 

 

En fågel skriar uppe bland trädkronorna vars kronor lyser som silhuetter mot den mörka himlen. Lyktornas glesa ljus lyser svagt upp järnvägen där han går med de mörka slitna läderkängorna släpandes över järnvägsspåret. Elledningar hänger ovanför honom men det är inget att förakta, att dem skulle trilla ner på honom.

 

Han stannar. Huvudet vibrerar i samma takt som regnet öser ner över landskapet. Han måste släppa ut smärtan. Han måste låta den ta en annan vändning än i hans huvud. Han måste släppa ut all frustration. Allt hat. 

 

Nu är det krig.

 

Han springer över järnvägsspåret. Hjärtat inom hans kropp pulserar så fort som om det snarast skulle explodera. Han spänner knytnävarna och ser inte vägen framför honom.

Han snubblar på en sten på järnvägsspåret och faller hjälplöst ner på spåret. 

Han måste ta nya tag. Han tänker inte förlora. Kriget.

 

Knytnävarna trycks mot spåret och gruset som ligger slängd emellan spårens metall så hårt att röda strimmor av blod sipprar in mellan fingrarna. Men han känner inte smärtan. Han trycker resten av kroppen mot gruset och ställer sig upp. Med öppen mun andas han in det dåliga syret som omvärlden gett honom. Han drar en blodfylld hand genom håret och drar upp, från fickan, ett par svarta handskar som han sätter på sig innan han tittar bort mot horisonten.

 

Det är krig. Och han är på väg.

 

Regnet öser ner men det är ingenting som försämrar hans vetande för vad som är verklighet och vad som inte är det. Han fortsätter springa, trots att järnvägsspåret slutar.

In genom skogen och in på mindre eller större skogar. Plötsligt så stannar han och vänder blicken upp mot natthimlen som är omfamnad av stjärnor. Och skriker.

 

Allt hat han någonsin har känt, all frustration. Allt som han någonsin velat ha sagt till omvärlden. Han skriker att dem ska se upp för vad som ska ske.

 

Det närmar sig morgon när han kommer fram till en stad. Han går mot stadens slakteri och bryter upp bakdörren. In i slakteriet går han och öppnar ett stort vitt skåp med blodiga fläckar på. Inne i skåpet hittar han precis vad han behöver. Knivar.

 

Han tar upp ett par i hans händer för att se vilken, eller vilka, han kan använda nu när kriget har börjat. Han tar upp en stor spetsig kniv, vänder sig om och siktar in i en komage som hänger hjälplöst i ett tjockt rep på andra sidan av rummet. Den fastnar direkt och en tunn strimma blod rinner längs eggets skaft.

 

Han hämtar kniven och sätter fast den i hans läderbälte med ett par snören samtidigt som han hämtar på sig två till. Sedan letar han upp ett par råa bitar av olika sorters kött och trycker sedan ner dem i hans fickor. 

 

Han behöver mat.

 

Han springer bort från slakteriet och börjar springa in mot torget. Han hittar en stor container bakom ett tar lägenheter alldeles vid torget där han letar upp en stor mörk jacka som han sedan tar på sig. Därefter plockar han på sig massa stenar som han sedan kastar på alla närmaste fönster han kan hitta och se. Sedan springer han.

 

Han springer ut från staden och ut på landsbygget.

 

Han ser en stor öppning till en skog och springer rakt in. Han springer så långt som hans ber bär honom. Han har styrkan att göra det här. Han ska visa dem. Han ska visa dem som aldrig trott på honom.

 

Plötsligt stannar han upp framför en grotta och tittar in. Hans blick vandrar in i mörkret och det är inte förrän ett par minuter senare som han ser de kopparbruna ögonen som sticker fram ur mörkret som han tar ut ett par köttbitar ur hans fickor och kastar ut dem i mörkret.

 

Därefter dyker ett varghuvud upp och sedan två stycken till. Han ler lite snabbt innan han tömmer ut hans fickor framför honom och vargarna börjar gå långsamt mot honom.

 

När köttbitarna inte finns kvar på marken, utan i vargarnas magar klappar han en utav vargarna, den största, mamman, vargen på huvudet innan han sätter sig på vargens rygg och drar i hennes gråa päls för att få henne att röra på sig.

 

Över berg och förbi sjöar och slätter springer dem. Mamman med honom på sig och sedan de två ungarna efter henne och honom. Det är inte förrän dem kommer fram till en kyrkogård som han stannar vargmamman och hoppar av från hennes rygg. Han hoppar över stenmuren och går över gravarna.

 

Han ställer sig framför en utav gravarna, drar handen ner mot marken och sedan upp i luften. Plötsligt fylls världen av vita ljus som tvingar sig upp från marken. Han fortsätter tills alla gravar är tomma och ovanför honom sveper ett vitt sken genom luften.

 

Hans armé är färdigbyggd.

 

Dags för hämnden.

 

Och hämnden ska bli ljuv.

Oh, so you're not thin?

Tell me how you're ugly.

Oh, so your hair dosent look good everyday?

Tell me who's does.

Oh, so you make mistakes?

Tell me who dosen't.

Oh, so you're not a model?

Tell me what the definition of beauty is.

Oh, so you aren't normal?

Tell me what "normal" is.

Oh, so you aren't good enough?

Tell me why.

You can't.

Because there isn't a standard you need to reach to be yourself.

When a person cries and the first drops of tears come from the right eye, it is happiness. But when the first roll is from the left, it is p- Psychological Fact: When a person cries and the first drops of tears come from the right eye, it is happiness. But when the first roll is from the left, it is pain.

I walk through the white pages of my storybook
that’s just waiting to be painted
with a kaleidoscope of my experiences

This story has only
just barely begun
I take a deep breath
and the wind wraps around me and urges me forward

Your hand is so warm held within mine
It reaches all the way into my heart
I can’t see a brighter future
than you smiling and taking my hand as well

Jorden ligger på precis ett sådant avstånd ifrån solen så att vi ska kunna leva utan att frysa ihjäl eller brännas ihjäl. Om bara en komet som är runt storleken av jorden (eller större) skulle komma farande och slå till oss, så skulle jorden hamna ur omloppsbanan och allt som lever skulle dö ut.

Sedan finns det flertal supervulkaner, alltså enorma vulkaner på jorden. Om en sådan vulkan skulle få utbrott (det kan ta hundratals år emellan utbrotten dock) så har den potential att ta död på en hel kontinent och ändra det globala klimatet något enormt.
En del forskare påstår att det var en supervulkans utbrott som tog död på dinosaurierna.

Jag kom hem sent igår men hade varken lust igår eller tidigare idag att uppdatera. Har inte lagt in bilderna från kameran i datorn än men så fort det är gjort så ska jag göra ett (eller fler) ordentligare inlägg.
Köpte en randig T-shirt i Uppsala, samt en tygväska och en bok. Men tappade bort min necessär när jag väl var där. Hittade den inte i morse. Jaja, bara åka iväg och fixa nytt imorgon då. Ska ändå fixa nytt pass och ta blodprov.
Hur har eran dag varit? Jag har egentligen bara tittat på anime, två olika faktiskt samt suttit och tecknat lite, men har inte kunnat framkalla en estetisk bild tyvärr. Nåja, får se om jag orkar lägga in bilderna idag eller om jag gör det imorgon.

Mot Uppsala. Så kommer jag hem på Tisdag/Onsdag. Hejdå!

Böcker är högre varelser, och de enda som talar så högt att även framtiden kan höra dem.

Jag lovade honom. Jag lovade mig själv att jag skulle rita den där bilden till honom. Jag gav bort ett utav mina nyårslöften att jag skulle ge honom den där bilden. I smyg. I brevlådan. Efter skolan. Jag ville att han skulle ha den och undra. Undra vem som gett den till honom? Beundras över min bild. Men till slut vill jag att han ska veta att det var jag. Till slut vill jag veta att han känner samma sak som mig. Så att han kan komma ridandes på en häst och hämta upp mig. Och vi kan leva lyckliga i alla våra dagar.

Världen har spelat mig ännu ett spratt, ändrat på tiden och fått den att stanna och sedan börja slå. Precis som ett hjärta. Precis som en nyfödd person som sett världen första gången. Jag önskar jag fick chansen att se om världen, se den på ett mer fantastiskt sätt för jag klarar inte av det här mer. När man var barn, hade man ingen press på sig, föräldrarna sa bara åt dem ”gå ut och lek och ha roligt” medan dagens föräldrar ger en tio ton med skolböcker och pressar en på ”du vill väl komma in på ett bra universitet, det får du inte om du bara latar dig”.
För mig är världen ingenting förutom press och stress och frågor. Det är sant, det är alldeles för mycket frågor som jag vill ha svar på, men som jag aldrig någonsin vill ha svar på. Jag vill vara en sådan person som folk kan komma ihåg och kan läsa om och säga ”Den där flickan känner jag igen! Hon skrev den där fantastiska boken som vi läste om för ett tags sen!” För jag vill bli författare.
Jag vill skapa frågor, jag vill skapa konstverk, jag vill skildra världen i ett enda stycke, med mina ord. Inte leta efter synonymer på synonymer.se eller svar på frågor om världen på wikipedia. Jag vill skapa min egen uppfattning, dela med mig den och få andra att tänka som jag.

Jag fascineras av världens uppbyggnad, människorna, jorden, universum. För bakom alla orden finns frågor. Frågor som vi troligtvis aldrig kommer bli säkra på. Men bakom orden ligger skräcken. För tänk om vi visste allt? Tänk om vi visste att vi bara var marionettdockor i ett spel som någon annan kommit på som håller universum i sina egna händer. Tänk om vi visste att vi egentligen inte finns och bara spelar oss alla ett spratt?
Jag är rädd för världen, jag är rädd för alla världens frågors svar som någonsin finns gömda. Jag är rädd för mig själv.
Tänk så finns jag inte? Man bara sitter här i skolan, på en stol, lutar sig mot fönstret och tittar på den blanka vita tavlan och får för sig att man finns, men man egentligen inte gör det. Jag tänker ofta på hur det måste kännas att vara riktigt bra på något. Exempelvis att kunna dansa så bra att man bara behöver göra en rörelse och folk ska bli så förvånade och beundra den personen. Jag dansar varje söndag, men får aldrig sådana reaktioner när jag gör något. Tio år sedan jag började men folk har aldrig sett mig dansa.
Kanske för jag inte gått ut med att jag dansar, kanske för att jag är rädd, kanske för att jag envisas om att det är dem som får upptäcka mig och inte jag visa mig för dem.

Tillbaka till världen. Vi måste hålla den röda tråden i styr, och inte övergå, bryta, klippa sönder tråden med en sax som en invigning till museum eller slott.
I världen har vi alla olika uppfattningar om hur världen ser ut. Jag tror att det är något som fått oss att tro att vi lever, som gett oss ett uppdrag för oss att utföra, gett oss styrkan att orka kämpa. Men varför måste vi lära oss om matematik, hur man pratar olika språk såsom vi människor kallar det, hur musik spelas. Varför måste vi veta det?
Jag tror att vårt uppdrag är att föröka oss. Träffa en partner, älska med personen, föröka oss. Jag har varit kär många gånger. Men många gånger har jag inte blivit bemött av samma känsla av den personen. Den har alltså inte älskat mig tillbaka, mitt hjärta har delat sig i tusen bitar.

Men jag är kär nu, i en ett år äldre kille. Han är vacker. Men jag lär inte fånga hans hjärta heller. Har jag tur, ser jag honom på rasterna men vi är så långt ifrån varandra men ändå så nära. Kärlek sårar en, men vi behöver få hjärtat krossat för att förstå att vi lever.
Klarar man av att gå vidare i sin väg av sitt uppdrag så har man fått styrkan inom sig, för man tänker inte ge upp.
Jag undrar ofta vad som händer efter döden. Är det skräck som folk ser där? Eller är det underbart att dö helt plötsligt? Ibland vill jag bara ställa mig framför ett tåg och låta tågets strålkastare lysa mot mig som att säga att vi kommer ses igen och sedan köra över mig.
Men lika många gånger känner jag glädjen sprudla i min kropp och har svårt att förstå att jag redan nu tänker som jag gör. Eftersom jag tänker så mycket på döden har jag god förståelse till den också. Det är som jag har känt döden hela mitt liv, vilket jag i och för sig har gjort därav att folk i min närhet har dött hela tiden.
Folk dör hela tiden, stora som små, gamla som unga. Själv vill jag bli kysst innan jag dör. Det är en konstig tanke kanske. Men att veta att man kan bli älskad av någon betyder att jag då hittat en partner och har utfört mitt uppdrag och kan välja om jag vill fortsätta livet eller dö på en gång.

Egentligen har jag fler teorier om världen än vad jag skrivit om. Men sån är jag. Tänker på en teori ena dagen, en annan andra dagen. Jag har aldrig riktigt förstått mig på världen, men jag vill inte begripa den heller. Att leva i en värld där man inte behöver begripa allting som händer gör det en aning lättare, då får man inte fler tyngder över sig och man kan lättare andas.

Jag tänker ofta på hur mycket vi har utvecklat en idé. Från att t ex. börja tre tusen år tillbaks av att en ung man, då folk inte blev så gamla på den tiden vad jag läst om i alla fall - finns säkert gamla personer tillbaks i historien, kommit på att man kan använda ett slags djurhorn och blåsa ljud i det för att få en annan person att höra och exempelvis komma till personen. I dagens samhälle använde vi oss inte av djurhorn längre, utan mobiler.
För kanske bara fem års sen använde man mobiler som man fällde upp, med knappar. I dagens samhälle har man toutchmobiler. Jag undrar vad en gammal man, 3 tusen år tillbaks hade gjort om han hade hittat en modern mobiltelefon. Troligtvis se om den gick att äta, gick att ta sönder och sedan tittat på den med konstigt ansiktsuttryck.

Jag skulle vilja bygga en tidsmaskin. Gud vad exklusivt av mig att tänka över det, finns säkert fler än jag som tänkt på det. Men det är sant, jag skulle vilja bygga en tidsmaskin som kan föra mig tillbaks i tiden så jag kan få se hur mycket historieböckerna, matteböckerna, kunskaperna vi lärt oss i skolan stämmer hos vad som egentligen hände. Jag vill se det. Så himla sjukt, herregud mycket.
Jag vill jämföra, jag vill se andras teorier på livet på jorden, livet utanför jorden - i universum och alla andra teorier dem har. Men jag har skräcken nog att aldrig pröva att bygga en. Jag vill veta men är rädd för svaren. Är detta det jag vill? Vill jag verkligen veta allt eller kommer det få mig att bara vilja försvinna helt?
Tänk om man bara kunde knäppa med fingrarna för att sedan kunna försvinna helt, från jorden. Däremot skulle det var ganska så oanvändbart. Tänk om man bara råkade knäppa med fingrarna och försvann direkt utan förvarning eller chans till återvändo.
Så teorin var kanske inte den bästa trots allt.

Musik är vackert. Jag undrar hur folk måste känna sig när de hör på musiken. För jag är en sådan människa som lyssnar på olika musiksmaker beroende på mitt humör. Är jag sorgsen, brustet hjärta, depression blir det ofta tung rock eller långa ballader. Är jag speedad eller helt sjukt galet glad blir det mer effektivare, mer fart i låtarna.
Jag avundas folk som kan skapa vacker musik.
Som förebilder, ser jag dem. För dem kan göra alla glada av något slag, eller arga, eller sorgsna eller helt underbara.

Jag filosoferar väldigt mycket. Jag har många teorier, många olika teorier. Jag avundas musik, jag vill kunna bygga mig en tidsmaskin, jag vill se hur historiska människor ser på vår värld och vi på deras - jämföra, jag fascineras av världens uppbyggnad, jag vill bli kysst och jag vill aldrig veta svaren på frågorna. För bakom dem gömmer sig skräcken.

Blod. En massa blod. Fem centimeter långa nålar och tio centimeter långa sprutor. De silvervassa tångarna som trycks in, greppar tag och trycker på det blanka, hårda, fyrkantiga. Ont gör det. Knakar till gör det. Världen vräker ner, allting rasar. Det enda man hör är ens envisa upprepande stycke "I feel it in my bones, enough to make my system blow, welcome to the new age, to the new age". När de två var ute spottade jag blod hela vägen hem.

As we grow up, we learn that even the one person that wasn't supposed to ever let you down probably will. You will have your heart broken probably more than once and it's harder every time. You'll break hearts too, so remember how it felt when yours was broken. You'll fight with your best friend. You'll blame a new love för things an old one did. You'll cry because time is passing to fast, and you'll eventualy lose someone you love.

Jag kan inte tänka mig att äta det. Jag kan inte tänka mig att äta någon annan. Inte det. Inte en gris. Jag har tappat aptiten helt, för köttbullar. För bacon. För leverpastej, jag vill inte ha sådan mat längre. Jag kan inte äta någon annan som bara lidit i sitt liv, som bara föds upp för våran skull. Man skulle kalla oss för kannibaler eftersom vi egentligen är djur. Jag vill inte ha det ryktet. Jag är inte alls sugen på mat längre. Vill bara spy. Och aldrig äta det mer. Aldrig äta det mer. Äta det mer. Det mer. Mer.

Because your candle burns too bright
Well, I almost forgot it was twilight
Even if I think
that you are right
Well, I'm tired of being down, I
got no fight

Jag är människa. För jag gör misstag, och vågar erkänna dem.
Jag är människa. För jag har insett brustna hjärtan och varma själar.
Jag är människa. För jag har en brinnande tro och ett pulserat hjärta.

Mentala konstruktioner. Ett hus, en byggnad, en konstruktion. Jag söker en fast punkt, tänker jag. Det är också en mental konstruktion. Det finns inga fasta punkter. Allt är flytande, jag är en flytning. Mor och far har blivit äldre, det är ingen konstruktion… eller? Jag får inget grepp, jag förstår inte syftet med existensen. Jag får inte till det. Eftersom förståndet är en konstruktion så kan det lika gärna betyda tvärtom. Det är som det är. Jag kommer aldrig få svar på mina frågor, för det finns inga. Sorgestund.

The stories and information posted by me are artistic works of fiction and falsehood.

Only a fool would take anything posted by me as fact.

Vi föds inte bara för att söka lyckan varje dag.
Vi föds inte bara för att söka njutning, glädje och inte heller bara för lust, god mat eller för stolthet.
Vi föds inte för att vara slavar för detta liv.

Vi föds för att släppa taget om de kedjor som binder oss.
Vi föds för att frigöra oss från begär.
Vi är födda för att rena våra sinnen så mycket vi kan och passera livets mörka vanföreställningar.
Vi föds för att stoppa lidandet och uppnå upplysningen om detta.

Om tiden stannade och sedan började igen skulle vi någonsin veta om det?

Nystekta fattiga riddare. Med Arcana Famiglia. Med två filtar och en massa kuddar. Med hunden på fötterna. Fredagseftermiddag.

Han bara sitter där med sin bruna bok och läser.
Vill eleverna något, är de tvungna att gå fram till honom.
Han har en rutig skjorta, och svarta byxor. Materialet går inte att se, något mjukt är det visst. Några sorts kängor har han och hans hår är brunt.
Väser åt eleverna, pratar i nedstämd ton.
Ger eleverna en uppgift, och kräver tystnad, man får inte ens viska. Som om han ska ha all respekt för att han är vikarie för en lärare. Som om eleverna egenligen orkar med honom. Han stör lektionerna allra mest. Han, inte elverna alls.
En elev räcker upp handen, och han visar med en gest ”kom mot mig”. Halvt lyssnar gör han medan han tittar ner i en bok. När eleven går tillbaks återgår han till hans bok. Som om han aldrig hade lyssnat på eleven, som han aldrig kallat fram eleven.
Kräver tystnad när någon pratar i lite för hög ton och säger åt dem att dem får sitta över fem minuter. Som om eleverna orkar. Som om man gör det.
En elev frågar hur ett ord stavas, och han säger att de får sitta över tio minuter istället för fem.

Jag var på vårdcentralen idag, för att doktorn skulle undersöka en sak angående min hud, vilket jag relativt har problem med. Jag kom dit kvart över elva och satte mig i väntrummet när jag ser en fem/sexårig flicka komma i en randig OP bakom sin pappa. Hennes ansikte är blekt och hennes mun är format som ett sträck. De sätter sig alldeles bredvid mig och flickan tittar hela tiden ner i sitt knä. Hennes pappa viker ihop hennes jacka samtidigt som hans mobil ringer så han börjar prata med någon, vad de pratade om vet jag inte, det engagerade mig inte, däremot flickan.

Det enda hon gjorde var att sitta där och titta ner på sina händer i sitt knä, såg ut som om hon skulle börja gråta. Snart ropade en kvinnlig doktor in dem i ett rum och jag avlyssnade (tyvärr var det så tyst att endast deras röster hördes då jag var ensam kvar i korridoren) och jag hörde hur flickan skrek och började gråta.
Hennes röst var gäll och jag kunde se framför mig allt som hände. Hennes pappa försökte flera gånger att säga åt henne att det fanns värre saker än det hon skulle göra, troligtvis svälja något, men han sa det med en sådan allvarlig röst att jag knappast gick på att flickan gick på det. Hon fortsatte skrika och hennes pappa försökte hålla fast henne med ett stadigt grepp och den enda som egentligen var lugn var doktorn, men jag tror egentligen inte att flickan såg att hon var särskilt lugn. Hon skrek på sin mamma vars pappa alltid svarade med "Hon är i Helsingborg nu fattar du väl, tror du hon kan komma hit för detta? Du får se henne senare när hon kommer hem!". Jag ville generellt sätt bara springa in och trösta henne. Sedan en gång hörde jag hur hon började hosta och med hes röst få ur sig "K-kan inte andas..".

Tio minuter senare kom tillslut pappan ut med hennes hand i sin. Men så satte sig flickan ner på golvet och jag tycktes se hur tårarna rann nerför hennes kinder, så pappan tog ett stadigt grepp om henne och släpade iväg med henne in i en annan korridor, och då menar jag verkligen släpade, hon låg på golvet och grät medan hon blev släpad.

Det såg otroligt hemskt ut, och jag ville som sagt bara springa in och trösta henne och säga att allt kommer bli bra. Jag vet själv den rädslan när man inte vill göra något sådant men att klaga på någon sådan liten person, och tjata med att det kommer gå bra med arroganta röster hjälper inte.

Kommentera inte att handen blev fel, för det blev den..

Följer en animeserie nu sedan i somras ungefär, har sett både säsong ett och två. Sedan såg jag samma skaparens andra serie och nu sägs det att det ska bli en tredje säsong på den första animen nu i maj! Exited som in i. :3

I was walking in a long, black, corridor who was so deep and I felt like it would never end. My feet were injured and I stopped walking for a moment, took up my left foot and hold it in my hands, looked at the underside of the foot, and could discern all chips and gravel stuck in it. I did a quick grimace, put my foot down before I started walking.



The corridor was like a big dark hole, maybe a home for a rabbit or a larger animal. There were no lights nearby.

Suddenly I felt a breeze took hold of my hair, pushed me forward so I almost fell forwards before I regained balance. I straightened the white blouse, the only thing I really had on my body, I realized now.



Everywhere it was quiet, it felt uncomfortable and I had no idea where I was. But then I felt something on my scalp, which ran down my forehead and then my nose. Slightly translucent, which I immediately recognized.



Water. It rained.



Where did the rain come from? I looked around but couldn’t see any place where rain could fall, I glanced up into the air but was met by a strong light so I immediately looked down again. It was to light to look to. My eyes were hurt because of the light so I decided to start walking again. It has to be an end, anywhere.

I’ve never felt this kind of pain before.. and it really killed me.

Sådan vacker person, nu kommer svenska folket inte glömma honom, och inte bara japanerna avguda honom, det är tur att man själv inte är helt ny i hans värld, eftersom man lyssnat på hans och Seremedy's musik tidigare och har hans låtar på spotify. Hejs svejs YOHIO. Han kommer vinna hela tävlingen, det är jag säker på.

"I'm telling you I'm in love with you. And if you can say all that, why not just admit it? You love me, don't you? I keep telling you I'm in love with you. What else do you want? It you're saying it's still not enough, then how much do I have to love you in order for you to let me in?"