Hat
Smärtan slår honom i huvudet ännu en gång. Han kan inte tänka klart.
För mycket att tänka på, hans puls är skyhög och han kan inte kontrollera någonting.
Inte för att någon bryr sig ändå, inte för att någon föraktligt ser något alls.
Tyst är omvärlden. Blixtar slår ner på honom och marken under honom börjar rasa. Hela hans värld går i bitar och det finns ingen som kan rädda honom. Omvärlden lyssnar aldrig, så han har lämnat den bakom honom.
Hungern talar för sig själv och han lägger armarna om magen för att förstumma otrevliga ljud att komma från hans omvärld och väcka omvärlden till liv. För alla i omvärlden sover, alla utom honom.
En fågel skriar uppe bland trädkronorna vars kronor lyser som silhuetter mot den mörka himlen. Lyktornas glesa ljus lyser svagt upp järnvägen där han går med de mörka slitna läderkängorna släpandes över järnvägsspåret. Elledningar hänger ovanför honom men det är inget att förakta, att dem skulle trilla ner på honom.
Han stannar. Huvudet vibrerar i samma takt som regnet öser ner över landskapet. Han måste släppa ut smärtan. Han måste låta den ta en annan vändning än i hans huvud. Han måste släppa ut all frustration. Allt hat.
Nu är det krig.
Han springer över järnvägsspåret. Hjärtat inom hans kropp pulserar så fort som om det snarast skulle explodera. Han spänner knytnävarna och ser inte vägen framför honom.
Han snubblar på en sten på järnvägsspåret och faller hjälplöst ner på spåret.
Han måste ta nya tag. Han tänker inte förlora. Kriget.
Knytnävarna trycks mot spåret och gruset som ligger slängd emellan spårens metall så hårt att röda strimmor av blod sipprar in mellan fingrarna. Men han känner inte smärtan. Han trycker resten av kroppen mot gruset och ställer sig upp. Med öppen mun andas han in det dåliga syret som omvärlden gett honom. Han drar en blodfylld hand genom håret och drar upp, från fickan, ett par svarta handskar som han sätter på sig innan han tittar bort mot horisonten.
Det är krig. Och han är på väg.
Regnet öser ner men det är ingenting som försämrar hans vetande för vad som är verklighet och vad som inte är det. Han fortsätter springa, trots att järnvägsspåret slutar.
In genom skogen och in på mindre eller större skogar. Plötsligt så stannar han och vänder blicken upp mot natthimlen som är omfamnad av stjärnor. Och skriker.
Allt hat han någonsin har känt, all frustration. Allt som han någonsin velat ha sagt till omvärlden. Han skriker att dem ska se upp för vad som ska ske.
Det närmar sig morgon när han kommer fram till en stad. Han går mot stadens slakteri och bryter upp bakdörren. In i slakteriet går han och öppnar ett stort vitt skåp med blodiga fläckar på. Inne i skåpet hittar han precis vad han behöver. Knivar.
Han tar upp ett par i hans händer för att se vilken, eller vilka, han kan använda nu när kriget har börjat. Han tar upp en stor spetsig kniv, vänder sig om och siktar in i en komage som hänger hjälplöst i ett tjockt rep på andra sidan av rummet. Den fastnar direkt och en tunn strimma blod rinner längs eggets skaft.
Han hämtar kniven och sätter fast den i hans läderbälte med ett par snören samtidigt som han hämtar på sig två till. Sedan letar han upp ett par råa bitar av olika sorters kött och trycker sedan ner dem i hans fickor.
Han behöver mat.
Han springer bort från slakteriet och börjar springa in mot torget. Han hittar en stor container bakom ett tar lägenheter alldeles vid torget där han letar upp en stor mörk jacka som han sedan tar på sig. Därefter plockar han på sig massa stenar som han sedan kastar på alla närmaste fönster han kan hitta och se. Sedan springer han.
Han springer ut från staden och ut på landsbygget.
Han ser en stor öppning till en skog och springer rakt in. Han springer så långt som hans ber bär honom. Han har styrkan att göra det här. Han ska visa dem. Han ska visa dem som aldrig trott på honom.
Plötsligt stannar han upp framför en grotta och tittar in. Hans blick vandrar in i mörkret och det är inte förrän ett par minuter senare som han ser de kopparbruna ögonen som sticker fram ur mörkret som han tar ut ett par köttbitar ur hans fickor och kastar ut dem i mörkret.
Därefter dyker ett varghuvud upp och sedan två stycken till. Han ler lite snabbt innan han tömmer ut hans fickor framför honom och vargarna börjar gå långsamt mot honom.
När köttbitarna inte finns kvar på marken, utan i vargarnas magar klappar han en utav vargarna, den största, mamman, vargen på huvudet innan han sätter sig på vargens rygg och drar i hennes gråa päls för att få henne att röra på sig.
Över berg och förbi sjöar och slätter springer dem. Mamman med honom på sig och sedan de två ungarna efter henne och honom. Det är inte förrän dem kommer fram till en kyrkogård som han stannar vargmamman och hoppar av från hennes rygg. Han hoppar över stenmuren och går över gravarna.
Han ställer sig framför en utav gravarna, drar handen ner mot marken och sedan upp i luften. Plötsligt fylls världen av vita ljus som tvingar sig upp från marken. Han fortsätter tills alla gravar är tomma och ovanför honom sveper ett vitt sken genom luften.
Hans armé är färdigbyggd.
Dags för hämnden.
Och hämnden ska bli ljuv.
