Teorier
Världen har spelat mig ännu ett spratt, ändrat på tiden och fått den att stanna och sedan börja slå. Precis som ett hjärta. Precis som en nyfödd person som sett världen första gången. Jag önskar jag fick chansen att se om världen, se den på ett mer fantastiskt sätt för jag klarar inte av det här mer. När man var barn, hade man ingen press på sig, föräldrarna sa bara åt dem ”gå ut och lek och ha roligt” medan dagens föräldrar ger en tio ton med skolböcker och pressar en på ”du vill väl komma in på ett bra universitet, det får du inte om du bara latar dig”.
För mig är världen ingenting förutom press och stress och frågor. Det är sant, det är alldeles för mycket frågor som jag vill ha svar på, men som jag aldrig någonsin vill ha svar på. Jag vill vara en sådan person som folk kan komma ihåg och kan läsa om och säga ”Den där flickan känner jag igen! Hon skrev den där fantastiska boken som vi läste om för ett tags sen!” För jag vill bli författare.
Jag vill skapa frågor, jag vill skapa konstverk, jag vill skildra världen i ett enda stycke, med mina ord. Inte leta efter synonymer på synonymer.se eller svar på frågor om världen på wikipedia. Jag vill skapa min egen uppfattning, dela med mig den och få andra att tänka som jag.
Jag fascineras av världens uppbyggnad, människorna, jorden, universum. För bakom alla orden finns frågor. Frågor som vi troligtvis aldrig kommer bli säkra på. Men bakom orden ligger skräcken. För tänk om vi visste allt? Tänk om vi visste att vi bara var marionettdockor i ett spel som någon annan kommit på som håller universum i sina egna händer. Tänk om vi visste att vi egentligen inte finns och bara spelar oss alla ett spratt? Jag är rädd för världen, jag är rädd för alla världens frågors svar som någonsin finns gömda. Jag är rädd för mig själv.
Tänk så finns jag inte? Man bara sitter här i skolan, på en stol, lutar sig mot fönstret och tittar på den blanka vita tavlan och får för sig att man finns, men man egentligen inte gör det. Jag tänker ofta på hur det måste kännas att vara riktigt bra på något. Exempelvis att kunna dansa så bra att man bara behöver göra en rörelse och folk ska bli så förvånade och beundra den personen. Jag dansar varje söndag, men får aldrig sådana reaktioner när jag gör något. Tio år sedan jag började men folk har aldrig sett mig dansa.
Kanske för jag inte gått ut med att jag dansar, kanske för att jag är rädd, kanske för att jag envisas om att det är dem som får upptäcka mig och inte jag visa mig för dem.
Tillbaka till världen. Vi måste hålla den röda tråden i styr, och inte övergå, bryta, klippa sönder tråden med en sax som en invigning till museum eller slott.
I världen har vi alla olika uppfattningar om hur världen ser ut. Jag tror att det är något som fått oss att tro att vi lever, som gett oss ett uppdrag för oss att utföra, gett oss styrkan att orka kämpa. Men varför måste vi lära oss om matematik, hur man pratar olika språk såsom vi människor kallar det, hur musik spelas. Varför måste vi veta det?
Jag tror att vårt uppdrag är att föröka oss. Träffa en partner, älska med personen, föröka oss. Jag har varit kär många gånger. Men många gånger har jag inte blivit bemött av samma känsla av den personen. Den har alltså inte älskat mig tillbaka, mitt hjärta har delat sig i tusen bitar.
Men jag är kär nu, i en ett år äldre kille. Han är vacker. Men jag lär inte fånga hans hjärta heller. Har jag tur, ser jag honom på rasterna men vi är så långt ifrån varandra men ändå så nära. Kärlek sårar en, men vi behöver få hjärtat krossat för att förstå att vi lever.
Klarar man av att gå vidare i sin väg av sitt uppdrag så har man fått styrkan inom sig, för man tänker inte ge upp.
Jag undrar ofta vad som händer efter döden. Är det skräck som folk ser där? Eller är det underbart att dö helt plötsligt? Ibland vill jag bara ställa mig framför ett tåg och låta tågets strålkastare lysa mot mig som att säga att vi kommer ses igen och sedan köra över mig.
Men lika många gånger känner jag glädjen sprudla i min kropp och har svårt att förstå att jag redan nu tänker som jag gör. Eftersom jag tänker så mycket på döden har jag god förståelse till den också. Det är som jag har känt döden hela mitt liv, vilket jag i och för sig har gjort därav att folk i min närhet har dött hela tiden.
Folk dör hela tiden, stora som små, gamla som unga. Själv vill jag bli kysst innan jag dör. Det är en konstig tanke kanske. Men att veta att man kan bli älskad av någon betyder att jag då hittat en partner och har utfört mitt uppdrag och kan välja om jag vill fortsätta livet eller dö på en gång. Egentligen har jag fler teorier om världen än vad jag skrivit om. Men sån är jag. Tänker på en teori ena dagen, en annan andra dagen. Jag har aldrig riktigt förstått mig på världen, men jag vill inte begripa den heller. Att leva i en värld där man inte behöver begripa allting som händer gör det en aning lättare, då får man inte fler tyngder över sig och man kan lättare andas.
Jag tänker ofta på hur mycket vi har utvecklat en idé. Från att t ex. börja tre tusen år tillbaks av att en ung man, då folk inte blev så gamla på den tiden vad jag läst om i alla fall - finns säkert gamla personer tillbaks i historien, kommit på att man kan använda ett slags djurhorn och blåsa ljud i det för att få en annan person att höra och exempelvis komma till personen. I dagens samhälle använde vi oss inte av djurhorn längre, utan mobiler.
För kanske bara fem års sen använde man mobiler som man fällde upp, med knappar. I dagens samhälle har man toutchmobiler. Jag undrar vad en gammal man, 3 tusen år tillbaks hade gjort om han hade hittat en modern mobiltelefon. Troligtvis se om den gick att äta, gick att ta sönder och sedan tittat på den med konstigt ansiktsuttryck.
Jag skulle vilja bygga en tidsmaskin. Gud vad exklusivt av mig att tänka över det, finns säkert fler än jag som tänkt på det. Men det är sant, jag skulle vilja bygga en tidsmaskin som kan föra mig tillbaks i tiden så jag kan få se hur mycket historieböckerna, matteböckerna, kunskaperna vi lärt oss i skolan stämmer hos vad som egentligen hände. Jag vill se det. Så himla sjukt, herregud mycket.
Jag vill jämföra, jag vill se andras teorier på livet på jorden, livet utanför jorden - i universum och alla andra teorier dem har. Men jag har skräcken nog att aldrig pröva att bygga en. Jag vill veta men är rädd för svaren. Är detta det jag vill? Vill jag verkligen veta allt eller kommer det få mig att bara vilja försvinna helt?
Tänk om man bara kunde knäppa med fingrarna för att sedan kunna försvinna helt, från jorden. Däremot skulle det var ganska så oanvändbart. Tänk om man bara råkade knäppa med fingrarna och försvann direkt utan förvarning eller chans till återvändo.
Så teorin var kanske inte den bästa trots allt.
Musik är vackert. Jag undrar hur folk måste känna sig när de hör på musiken. För jag är en sådan människa som lyssnar på olika musiksmaker beroende på mitt humör. Är jag sorgsen, brustet hjärta, depression blir det ofta tung rock eller långa ballader. Är jag speedad eller helt sjukt galet glad blir det mer effektivare, mer fart i låtarna.
Jag avundas folk som kan skapa vacker musik.
Som förebilder, ser jag dem. För dem kan göra alla glada av något slag, eller arga, eller sorgsna eller helt underbara.
Jag filosoferar väldigt mycket. Jag har många teorier, många olika teorier. Jag avundas musik, jag vill kunna bygga mig en tidsmaskin, jag vill se hur historiska människor ser på vår värld och vi på deras - jämföra, jag fascineras av världens uppbyggnad, jag vill bli kysst och jag vill aldrig veta svaren på frågorna. För bakom dem gömmer sig skräcken.
För mig är världen ingenting förutom press och stress och frågor. Det är sant, det är alldeles för mycket frågor som jag vill ha svar på, men som jag aldrig någonsin vill ha svar på. Jag vill vara en sådan person som folk kan komma ihåg och kan läsa om och säga ”Den där flickan känner jag igen! Hon skrev den där fantastiska boken som vi läste om för ett tags sen!” För jag vill bli författare.
Jag vill skapa frågor, jag vill skapa konstverk, jag vill skildra världen i ett enda stycke, med mina ord. Inte leta efter synonymer på synonymer.se eller svar på frågor om världen på wikipedia. Jag vill skapa min egen uppfattning, dela med mig den och få andra att tänka som jag.
Jag fascineras av världens uppbyggnad, människorna, jorden, universum. För bakom alla orden finns frågor. Frågor som vi troligtvis aldrig kommer bli säkra på. Men bakom orden ligger skräcken. För tänk om vi visste allt? Tänk om vi visste att vi bara var marionettdockor i ett spel som någon annan kommit på som håller universum i sina egna händer. Tänk om vi visste att vi egentligen inte finns och bara spelar oss alla ett spratt? Jag är rädd för världen, jag är rädd för alla världens frågors svar som någonsin finns gömda. Jag är rädd för mig själv.
Tänk så finns jag inte? Man bara sitter här i skolan, på en stol, lutar sig mot fönstret och tittar på den blanka vita tavlan och får för sig att man finns, men man egentligen inte gör det. Jag tänker ofta på hur det måste kännas att vara riktigt bra på något. Exempelvis att kunna dansa så bra att man bara behöver göra en rörelse och folk ska bli så förvånade och beundra den personen. Jag dansar varje söndag, men får aldrig sådana reaktioner när jag gör något. Tio år sedan jag började men folk har aldrig sett mig dansa.
Kanske för jag inte gått ut med att jag dansar, kanske för att jag är rädd, kanske för att jag envisas om att det är dem som får upptäcka mig och inte jag visa mig för dem.
Tillbaka till världen. Vi måste hålla den röda tråden i styr, och inte övergå, bryta, klippa sönder tråden med en sax som en invigning till museum eller slott.
I världen har vi alla olika uppfattningar om hur världen ser ut. Jag tror att det är något som fått oss att tro att vi lever, som gett oss ett uppdrag för oss att utföra, gett oss styrkan att orka kämpa. Men varför måste vi lära oss om matematik, hur man pratar olika språk såsom vi människor kallar det, hur musik spelas. Varför måste vi veta det?
Jag tror att vårt uppdrag är att föröka oss. Träffa en partner, älska med personen, föröka oss. Jag har varit kär många gånger. Men många gånger har jag inte blivit bemött av samma känsla av den personen. Den har alltså inte älskat mig tillbaka, mitt hjärta har delat sig i tusen bitar.
Men jag är kär nu, i en ett år äldre kille. Han är vacker. Men jag lär inte fånga hans hjärta heller. Har jag tur, ser jag honom på rasterna men vi är så långt ifrån varandra men ändå så nära. Kärlek sårar en, men vi behöver få hjärtat krossat för att förstå att vi lever.
Klarar man av att gå vidare i sin väg av sitt uppdrag så har man fått styrkan inom sig, för man tänker inte ge upp.
Jag undrar ofta vad som händer efter döden. Är det skräck som folk ser där? Eller är det underbart att dö helt plötsligt? Ibland vill jag bara ställa mig framför ett tåg och låta tågets strålkastare lysa mot mig som att säga att vi kommer ses igen och sedan köra över mig.
Men lika många gånger känner jag glädjen sprudla i min kropp och har svårt att förstå att jag redan nu tänker som jag gör. Eftersom jag tänker så mycket på döden har jag god förståelse till den också. Det är som jag har känt döden hela mitt liv, vilket jag i och för sig har gjort därav att folk i min närhet har dött hela tiden.
Folk dör hela tiden, stora som små, gamla som unga. Själv vill jag bli kysst innan jag dör. Det är en konstig tanke kanske. Men att veta att man kan bli älskad av någon betyder att jag då hittat en partner och har utfört mitt uppdrag och kan välja om jag vill fortsätta livet eller dö på en gång. Egentligen har jag fler teorier om världen än vad jag skrivit om. Men sån är jag. Tänker på en teori ena dagen, en annan andra dagen. Jag har aldrig riktigt förstått mig på världen, men jag vill inte begripa den heller. Att leva i en värld där man inte behöver begripa allting som händer gör det en aning lättare, då får man inte fler tyngder över sig och man kan lättare andas.
Jag tänker ofta på hur mycket vi har utvecklat en idé. Från att t ex. börja tre tusen år tillbaks av att en ung man, då folk inte blev så gamla på den tiden vad jag läst om i alla fall - finns säkert gamla personer tillbaks i historien, kommit på att man kan använda ett slags djurhorn och blåsa ljud i det för att få en annan person att höra och exempelvis komma till personen. I dagens samhälle använde vi oss inte av djurhorn längre, utan mobiler.
För kanske bara fem års sen använde man mobiler som man fällde upp, med knappar. I dagens samhälle har man toutchmobiler. Jag undrar vad en gammal man, 3 tusen år tillbaks hade gjort om han hade hittat en modern mobiltelefon. Troligtvis se om den gick att äta, gick att ta sönder och sedan tittat på den med konstigt ansiktsuttryck.
Jag skulle vilja bygga en tidsmaskin. Gud vad exklusivt av mig att tänka över det, finns säkert fler än jag som tänkt på det. Men det är sant, jag skulle vilja bygga en tidsmaskin som kan föra mig tillbaks i tiden så jag kan få se hur mycket historieböckerna, matteböckerna, kunskaperna vi lärt oss i skolan stämmer hos vad som egentligen hände. Jag vill se det. Så himla sjukt, herregud mycket.
Jag vill jämföra, jag vill se andras teorier på livet på jorden, livet utanför jorden - i universum och alla andra teorier dem har. Men jag har skräcken nog att aldrig pröva att bygga en. Jag vill veta men är rädd för svaren. Är detta det jag vill? Vill jag verkligen veta allt eller kommer det få mig att bara vilja försvinna helt?
Tänk om man bara kunde knäppa med fingrarna för att sedan kunna försvinna helt, från jorden. Däremot skulle det var ganska så oanvändbart. Tänk om man bara råkade knäppa med fingrarna och försvann direkt utan förvarning eller chans till återvändo.
Så teorin var kanske inte den bästa trots allt.
Musik är vackert. Jag undrar hur folk måste känna sig när de hör på musiken. För jag är en sådan människa som lyssnar på olika musiksmaker beroende på mitt humör. Är jag sorgsen, brustet hjärta, depression blir det ofta tung rock eller långa ballader. Är jag speedad eller helt sjukt galet glad blir det mer effektivare, mer fart i låtarna.
Jag avundas folk som kan skapa vacker musik.
Som förebilder, ser jag dem. För dem kan göra alla glada av något slag, eller arga, eller sorgsna eller helt underbara.
Jag filosoferar väldigt mycket. Jag har många teorier, många olika teorier. Jag avundas musik, jag vill kunna bygga mig en tidsmaskin, jag vill se hur historiska människor ser på vår värld och vi på deras - jämföra, jag fascineras av världens uppbyggnad, jag vill bli kysst och jag vill aldrig veta svaren på frågorna. För bakom dem gömmer sig skräcken.
Kommentarer
Trackback
