grumble.blogg.se

Svart. Mörker. Inget ljus, ingenting. Hon går rakt framåt, utan att aldrig vara påväg. I famnen håller hon en bok, en gammal bok som hon inte vet vad den heter eller vad för sorts typ av bok det är. Men så känner hon hur hon plötsligt faller faller och faller. Tappar boken gör hon. Hon faller i mörker runt omkring sig, faller mot ingenting. Ingenting når hon, ingenting händer egentligen. Det är som om minnena och livet spelar henne ett spratt. Hon vet ingenting och kommer inte göra det när hon inser att detta bara en dröm, det är som om ingenting har hänt.

Karin vaknar, huvudet slår blixtsnabbt in i väggen och huvudet skakar till. Det är måndag men det vet hon inte. Under täcket ligger hon och bara hoppas att huvudvärken ska gå över. Dörren till hennes rum öppnas och en hund kommer in och hoppar upp i hennes säng. Efter hunden kommer hennes mamma, drar iväg gardinerna och tänder skrivbordslampan och riktar den mot Karin, för att väcka henne. Karin tar en utav sina kuddar och lägger den för ansiktet och mumlar tyst.

När hennes mamma gått upp reser hon sig till slut upp och sätter sig så att hon ser sin spegelbild som vars spegel hänger på hennes vägg mittemot sängen. Vem är jag? Är det första hon tänker. Vem är hon? Säger hon och pekar på spegelbilden. Hur är jag? Frågar hon igen och rätar till hennes T-shirt. Lever jag? Frågar hon igen och känner att yrseln är påväg tillbaks igen. Karin drar fingrarna genom personens spegelbilds hår och försöker resa sig upp. Men benen bär henne inte och hon måste ta stöd mot stolsryggen till skrivbordsstolen. Hon vet inte vem hon är.

Tyst och förvirrad drar hon av sig sin pyjamas, bestående av en vit blank T-shirt med texten "Now or Never" på och ett par rutiga blå pyjamasbyxor. Drar på ett par jeans och en tråkig orange T-shirt.
När skolan är påväg att börja går hon långsamt med blicken nerfäst på hennes skor samtidigt som hon går hela vägen till skolan. Väskan känns tung och stor och hon kastar en blick framåt samtidigt som hon börjar gå uppför backen.

När hon kommer till skolan är det ingen som hejar på henne, som vanligt. Hon öppnar sitt skåp som för en gångs skull krånglar sig, slänger in sin väska och hänger in jackan, tar ut sin dator och böckerna till lektionen.
Hon är tyst, hon vet inte hur man kommunicerar, vet inte vem hon är. Vill egentligen bara ge upp. Det är som att gå i en tom själ, eller gå jorden runt utan att veta att man gör det. Man vet ingenting.
Dagen flyter förbi, hon har knappt samtalat med någon, eftersom hon inte känner sig själv. Känner sig medvetslös, bortom allt det livliga. Trött. Ensam. Förlorad. Vet inte vad hon ska göra. Det blir Tisdag, Onsdag, Torsdag, Fredag, dagarna flyter förbi. Hon minns ingenting. Men hon vet inte om hon vill minnas vem hon är eller inte.